Pepp upp!!

Alla kvinnor och du som identifierar dig som transkvinna, transman, genderqueer, intergender, cis-kvinna eller om du har någon annan identitet som faller utanför könsnormen: missa inte Watchits pepp - upp minifestival inför internationella kvinnodagen nu i helgen!

Festivalen tar plats på tryckeriet som ligger på Rolfsgatan 7 här i Malmö. Lördagen den 3:e mars. Portarna öppnas 12.00 och stänger 20.00. Festivalen bjuder på kortfilms-visningar, häng, konst, grymma människor, öppna verkstäder, dans, nya idéer, klädbyte, workshops och ROLLER DERBY! Mellan 14.45 och 16.00 kommer CCR och Soulsisters att ge dig en introduktion till sporten och du får prova att åka rullskridskor! Det ni!

Festivalens hemsida hittar du här

Kvinnor som friar på skottdagen..

Jag är hemma och är sjuk, har åkt på världens influensa med feber, ledont, magont och huvudvärk. Mellan febertopparna när aspirinen verkat så har jag läst bloggar och varvat internet i brist på annat att sysselsätta mig med och dagens gemensamma tema verkar vara skottdagen och kvinnor som friar. Skottdagen i sig är väl spexigt, en extra dag att hinna med alla måsten och allt sånt där men kvinnor som fått för sig att det enbart är under skottdagen som det är okej att fria är allt annat än spexigt, det får mig faktiskt att vilja skrika och ruska om personerna ifråga. Blä!

På Wikipedia kan man läsa följande "Inom europeisk äldre tradition påstås det ha varit tillåtet för kvinnor att fria till ungkarlar under hela skottåret. Det är en tradition som sägs gå att härleda till en legend från 400-talet från Irland om Patrick och Brigid av Kildare. Det har dock påvisats att det inte går att belägga sedvänjan längre tillbaka än till 1800-talet. Det fanns från medeltiden ända fram till 1800-talet en oskriven lag på de Brittiska öarna som sade att den man som avvisade en friare under ett skottår var tvungen att ge henne en kyss samt ett silkeslinne eller ett par handskar. Enligt gammal tradition får giftassugna kvinnor bara fria på skottdagen. Och då har damerna trumf på hand. Den man som tackar nej bör dra sig ur med hjälp av en dyrbar gåva."

Att kvinnor bara skulle få fria en dag vart fjärde år? 2012 kom igen! Och att mannen inte har rätt att säga nej? Och om han nu skulle få för sig att göra det så skall han köpa något dyrt till kvinna ? Jag blir både förbannad och uppgiven över att så många verkar upprätthålla tramsiga och snedvridna traditioner. Jg tror att jag kreverar.

Fan vad jag saknar att rulla utomhus

Dagar som den här saknar jag att skatea utomhus så mycket så att det nästan gör ont i bröstet. Vinden pinar och det är kallt som satan. Snön yr utanför fönstret och febern får
Mina leder att förs ont. Fötterna kliar och kroppen vet precis hur det känns när man jukear och väver förbi långsamma cyklister, hundrastare och sollapare på ribban. Måtte det bli vår och torr mark snart så att man kan rulla, att gå är överskattat. Och måtte influensaepedemin släppa snart.

Vårkänslor

Helvetesjävlaskit

Åh vad jag är frustrerad. Och ledsen. Och arg. Och avundsjuk på alla som får skatea. Bootcamp och besök från några av lo som rollergirls bästa skatare och vad händer efter någon ynka timme? Trucken går sönder. Såklart. Helvetesjävlapissbajsskitmög.

march attacks!

Så var man posterbrud (nåja, alien) igen! Missa inte! Detta kommer att bli så jääääävla bra att jag får ståpäls och svettiga handflator bara av att tänka på det. Köp biljetterna på tickster, lämna bort ungarna och ta på dig dina finaste lila kläder för här skall hejas! Crime City Rollers firar även två år, fattar ni, två år! 

Dagar man minns

Välbehövlig massage från lilla W efter ett svettigt derbypass i Limhamns ishall sommaren 2011.

Feber och förkylningen från helvetet

Positivt: lilla w är feberfri. Negativt: jag är det inte. Åhhh orkar inte vara sjuk mer, jag har ett bout att komma iform till och ett nytt jobb som jag är tokpeppad på. Ligger under dubbla täcken och dricker aspirin komplett som om set vore vatten. Örrrrk

Skämsgrej: köpevatten

Har en last som jag unnar mig väldigt sällan men som jag ändock inte skäms mindre för: köpevatten. Ni vet dom där pinsamma skivorna som man alltid gömmer när man får besök? Eller nåja, gömde kanske man skall säga. Jag har aldrig gjort det - jag är stolt över hela min kompletta Nordman-samling men ungefär så känner jag för tomflaskorna alltså. In i garderoben, bort! Samma sak i affären. Överlåter helst handlanden åt kära H som gärna gör dgördeln han kommer från en kultur där man inte dricker kranvattnet annat än om man är tvingad. Har tack vare H fått nys om världens smarrigaste smak också. Hallon/persika. Det är som en sommarsymfoni i käften på mig när jag för glaset till minnen och jag känner hur det blir lite lättare och lättare att stå ut med vintermörkret för varje klunk jag suger i mig. Jag VET att det är så jävla kasst att köpa flaskvatten, det är dyrt, det är farligt för miljön, det är ren idioti. Jag har världens renaste vatten i kranen och till råga på allt en sodastreamer på diskbänken.. Men åhh det är ju så gott. Men skämmes tamejfan, skämmes.

Kul så länge det varar..

Vi vann! Helt fantastiskt! Men ehh.. Jag går hem som en katastrof, har druckit alkoholfritt hela kvällen (förutom skumpan) och har könslan av att jag måste kräkas. Kommer hem och tar tempen, 38.9 - grattis Lotta: influensan har hittat även dig.

Nåja.. Det var ju skoj så länge det varade..

Vi vann!!!

Tacktalet!

Hisnande tanke: tänk om vi vinner! Insåg nyss att man kanske borde skriva ett tacktal om i fall att..

Vad är väl en bal på slottet..?

För en tid sedan blev Crime City Rollers nominerade i Nöjesgudens Malmö/Lundapris 2011 i kategorin "Nöjesförbättrare" med följande motivering:

Crime City RollersMed knä- och tandskydd har Crime City Rollers rullat rakt in i Malmös hjärta. Under året har stans egen liga inte bara spöat skiten ur Stockholms rullskridskolag. De har dessutom gjort Malmöfestivalen lite roligare, fixat heta efterfester efter sina matcher och spelat in musikvideo med Looptroop Rockers. Blir man inte glad av CCR hjälper inget

Andra nominerade i kategorin är Ladyfest och Rikard Daun så motståndet är hårt, men ändå.. tänk om vi skulle vinna. Alla nomineringar hittar du här.. JAJA. Ikväll är det i alla fall är det dags för själva galan ikväll och jag har biljett till spektaklet. Har varit helt säker på att inte gå med tanke på sjukdomsepidemin här hemma men H har nu fått mig på andra tankar. Jag skall dit, jag skall skratta och ha roligt.

Något att tänka på.

Anonym skickade en kommentar  till som fick mig att tänka till och verkligen stanna upp ett litet tag. Tack.

Anonym: lotta jag vet ingen som får ihop det så bra som du! vi ses inte så ofta (aldrig) men jag tänker på dig ibland och hur mycket du klarar av och hur bra och engagerad du är i det du gör. att man inte räcker till hela vägen varje dag är inte så ovanligt, det är alla med om ibland. jag fattar att du är orolig för lillen och att detta tar hårt på dig, men det är ingen reflektion alls på hur du är som förälder. han kommer att bli frisk, och det kommer att bli vår och du kommer att orka mycket mycket mer länge länge till. skäms inte över att dina krafter slits ibland, det är egentligen så du vet att du ger allt i alla lägen. mitt bästa råd när man känner att man inte klarar mer är att man tar en liten paus, som kenny powers säger; take a little time off from being unstoppable... lovar att energin återvänder nästan omedelbart. och så slipper du att någonsin riskera bli utbränd. störst kram på dig

Note to self: ät!

Saker och ting känns liiiite ljusare idag. Insåg att gårdagens extrema ledsenhet, skakningar, illamående och gråtattacker ned största sannolikhet grundade sig i de sista tio dagarnas matbrist. Lilla w har inte ätit och inte jag heller, en apelsin där, en knäckemacka här, lite sojgurt men inte mer. Extrema mängder kaffe och ingen mat är ingen hit för välbefinnandet under några längre perioder. Känner mig mycket bättre efter sojaprotein, broccoli, smarrigaste oliverna ackompanjerat med tahinisås. Nu är det bara lite sönn som fattas sen är jag glad. Note to self: glöm inte bort att äta!

Under isen

Jag är helt under isen. Nya dagen på jobb blev inte som tänkt, den blev inte alls för när jag kom dit i morse så var det stängt, mörkt och öde. Jahapp. Gick tillbaka hem till sjukstugan och konstaterade att lilla W är snarare sämre än igår. Hur fan kan det vara möjligt? Fyra dagars penicillinkur (av fem) till ingen nytta. Tillbaka till sjukan för mer adrenalin, kortison och nya prover. Öroninflammationen såg värre ut, stackars unge, har ärvt sin mammas öron. Stor infektion i halsen och sämjan alltför hög. Uttorkad, kraftlös. Säg mig någonting jag inte vet. Vätskeersättning på det och observation, ny medicin och återbesök imorgon. Så var det med den träningen som jag sett fram emot i veckor, CCR gästtränades av speed skaters från Köpenhamns Rolling Vikings. Jag är så jävla ledsen över att missa all träning, jag är ledsen och rädd över att inte täcka till som mamma och skydda, trösta, lugna tillräckligt i sjukdomen. Man skulle nog kunna säga att jag är helt under isen faktiskt.

Glashalt

Halkar iväg till nya jobbet med fjärilar i magen och en klump i bröstet. Lilla w är fortfarande sjuk. H har också blivit dålig. Bilen har gått sönder och jag hinner inte med mina åtaganden. Jävla skit.

Ännu en missad träning

Familjen går först. Ännu en missad träning. Känner mig så jövla frutrerad. Är som en tickande bomb. Jag tror att lilla Ws mående går åt rätt håll: barnet har börjar gnälla. Tjoho!!

VAB vecka två..

Vi har fortfarande sjukstuga här. Det kan väl aldrig vara normalt eller? Vi är nu inne på åttonde dygnet med feber upp mot 41.4, med febernedsättande ligger den kring 39.4- 38.4. Sjunde dygnet helt utan mat med undantag för en tre fyra isglassar och ett gäng kalamataoliver (ungen har smak!) Jag har tappat räkningen på vårdcentral och sjukhusbesök, nästan i alla fall, sex gånger har vi varit iväg om man även räknar inhalationstrippar, antalet gånger vi ringt till sjukvårdsupplysningen har jag faktiskt inte koll på. Nu är det sista budet dubbelsidig öroninflammation, penicillinkuren påbörjades söndag lunch. Enligt Tristessas erfarenhet brukar den sätta in efter två till tre dagar, annars är det bud på att byta, detsamma sa tant doktorn. Hittills har vi inte märkt någon förbättring alls så det blir till att hålla tummarna för kvällen och natten annars blird et till vårdcentralen imorgon igen för fler prover.

Annars då? Inte mycket, det här tar hårt på hela familjen, på mig. Jag börjar verkligen känna hur ansträngande det är att vabba så länge, det är frustrerande att inte se någon ljusning. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb och som tur är så kan mormor rycka in.

Oj vad tiden går!

Oj vad tiden går! Det känns inte alls som att det var så längesedan som jag snörande på mig skatesen och tog mina första stapplande strides men verkligheten säger något helt annat. Jag tenderar att missa min egen utveckling men bilderna av lilla w säger något annat. Det är ganska precis ett år sedan jag klarade minimum skills och för snart ett år sedan boutade jag och CCR för första gången. I lördags spelade vi två bouts, a- laget mötte Paris Rollergirls och b-laget spelade Gbg Rollerderby. Jag har varit nervös inför båda matcherna av olika anledningar. Det är våra första hemmabout sedan jag blev headcoach i föreningen och jag har känt att jag har mycket att bevisa, att vi i CCR har haft mycket att bevisa - att vi kan stå på egna ben. Den nya europeiska rankningen har gjort sitt, att Gudrun Schyman satt i publiken var också en bidragande orsak till fjärilarna i magen.

Om vi vann? Vi vann! Som folk brukar säga: "CCR vinner alltid", är det inte poängmässigt så är det folks hjärtan eller efterfesterna. Jag är stolt, nöjd och jävligt glad över att vara en del av den här föreningen (även om det kan bli lite mycket ibland)!

Säger hejdå till våren

Och med snön kom öroninflammationen. Nu är vi inne på
Sjätte dygnet med 40-grades feber och lilla w är allt annat än kaxig. Jag hoppas innerligt att penicillinet verkar fort och att ungen snart mår bättre. Det skär i mitt mammahjärta att se honom så risig och om sanningen skall fram så börjar det bli påfrestande för mig rent fysiskt ingen sömn, ingen ro.

Det här med att inte vara bakis

Det här med att inte vara bakis eller fortfarande full dagen efter ett är nytt för mig. Det faller stora snöflingor utanför mitt fönster och jag går till Chez Madame för att möta en vän och smida spännande framtidsplaner.

Vi vann!!!

Vill du lära dig mer om roller derby?

Så är det dags för bout imorgon. Har du köpt biljett eller köper du cash i dörren? För du missar väl inte 2012 års premiär. Stort no-no på det. Nåja, kanske du vill lära dig mer om reglerna? Det är du i så fall inte ensam om. I Crime City Rollers har vi funderat på hur vi på bästa sätt skall kunna få publiken att hänga med lite bättre och inför morgondagens bout har Kommissar Killjoy, en av ligans domare, sammanställt en lista på lite bra att veta.

"CCR Ref Kommissar Killjoy takes derby seriously, and does not take kindly to cheaters. Neither should you! Bout coming up, he has put together a set of guidelines to help the audience see the game through the eyes of Killjoy. Read and learn!" kan man läsa på Crime City Rollers hemsida.

I inte mindre än sju punkter har han sammanställt det mest väsentliga. Kolljoy går bland annat igenom hur packet definieras, lead jammer, out of play blocks och hur penaltiesen fungerar och allt på svenska (för en gångs skull!)

Klicka här för att komma till det fantastiska inlägget "Kommissar Killjoy's guide to roller derby."

Tour de Force aka helgens boutbravader

Har ju helt glömt bort att räkna ner till helgens slag! Tour de force! A-laget möter Paris Rollergirls och B-laget spelar mot GBGRD som spelar sin första bout någonsin. Det kommer att bli ett storslaget event. Biljetterna köper du via Tickster genom att klicka här och mer information om själva eventet hittar du här på facebook. Efterfesten kommer att hållas på Retro här i stan, länk till eventet finns här. 


SESÅ INTE MISSA NU!

"Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra.."

I måndags kom det där samtalet som man bävar för som förälder.


Hej, jag ringer från förskolan xx, avdelning xx, är det lilla Ws mamma jag pratar med? Hasplar pedagogen i andra änden av luren ur sig innan jag har hunnit säga mitt namn och jag känner hur hjärtat fryser till is. Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra alls fortsätter hon och jag känner hur blodet stelnar  i artärerna och hur hjärtat slutar slå på riktigt. Men säg vad det är som har hänt tänker jag för jag kan inte fråga, det tar en evighet innan hon förklarar, eller, det är så det känns men i själva verket rör det nog sig om en sekund eller två.  Hon förklarar att lilla W inte mår alls bra, att han har hög feber och säger att han är sjuk. Var det inget värre tänker jag tyst för mig själv och säger att jag kommer så fort jag kan, om en tjugo minuter, en halvtimme kanske. Måste avsluta jobbet. I samma ögonblick som vi lägger på så kastar jag mig ut genom dörren, hoppar in i en taxi och springer bort till förskolan. fem minuter senare är jag där och ringer på dörren med gråten i halsen, fan vad jobbigt det är med sjuka barn.  Och om vanligt när lilla W blir sjuk så sätter det sig på luftrören, förkylningsastman är brutal. Det känns som att vi har spenderat fler timmar på sjukan och vårdcentralen än hemma under veckan men så är det ju inte alls egentligen. Andas adrenalin, dricka kortison, nya mediciner och en ny inhalator. Morgon, middag kväll, det skall nog bli bra det här.

Det gäller att hålla andan upp, inte klappa ihop. Lättare sagt än gjort när det är ens eget barn som ligger där och mår dåligt, denna känsla av maktlöshet, så total och förlamande, jag hoppas innerligt att det dröjer innan nästa sjukdomstillfälle slår till igen för vi har fullt upp med det här. Femte dagen nu med hög feber. Stackars krake säger jag och bjuder på en glass, hittills har ungen tackat nej fem gånger av sex, då vet man att det är riktigt illa.

Utanför Coop

Kolla vad jag såg utanför Coop precis. Vilka minnen jag bär med mig från 2011. Det är fantastiskt.

Stressad? Jag?

Man vet att man är stressad när hjärtat slår märkliga extraslag och när hela kroppen är täckt av märkliga prickar. Dags att varva ner lite nu kanske.

Fantastiska tårtor!

Snubblade över en blogg där Johanna visar och säljer sina fantastiska tårtor och blev så grymt imponerad. Jag brukar inte bry mig om mat och kakbloggar, det är liksom inte riktigt min grej alls. Tills nu. Har suttit och gått igenom hela bloggen och stirrat fascinerat på varenda bild, studerat detaljerna och fnissat förtjust till mer eller mindre varje bild. Jag har aldrig sett så roliga, färgglada och detaljrikt dekorerade tårtor tidigare. Jag menar, bara kolla på den här fantastiska tårtan med Timmy Lamm och Fåret Shaun.

För att inte tala om den här tårt-figuren: 

Fåret Shaun och Timmy lamm som skall gå på kalas, med paket, chokladkartong, och partyhatt i högsta hugg. Till och med Timothys nalle är med. Ser ni den hjärtformade chokladasken och pralinerna?

Eller varför inte en Barbatårta?

Skulle kunna länka till varenda bild som finns på sidan men stoppar där. Johanna bakar tårtor, muffins och gör sådana där figurer som man kan sätta ovanpå tårtan. Hon bakar bröllopstårtor och ordnar de mest fantasifulla födelsedagstårtor som finns att finna. Japp, hon tar beställningar. Och nej, jag känner henne inte och hon sponsrar mig inte på något sätt, jag blev bara så golvad av hennes skicklighet. Alla bilder är lånade från hennes blogg.

Ett litet förtydligande.

Känner att jag måste förtydliga en sak. Riktigt så illa som det verkade i förra inlägget är det faktiskt inte, väggen är inte alls sådär nära.. På det stora hela mår jag bra. Ja, jag är jättestressad stundtals och frågar mig ofta varför jag sysslar med derbyn och svaret blir alltid för att jag gillar det, den får mig att må bra. Jag frågar mig ofta varför jag sysslar med någonting över huvud taget och jag vet att jag måste bli bättre på att säga nej, att reflektera är viktigt. Allting har varit så väldigt väldigt mycket den sista tiden, ja nästan de sista tre åren om jag tänker efter. En jobbig graviditet, att plugga dubbelt, tiden med en nyföding, att H har arbetat på annan ort så mycket, uppsatser, en krasslig hund och exjobb, ja allt, men sådant är livet. Det har gått i ett och när jag tänker tillbaka och jag har inte riktigt hunnit andas när jag varit mitt inne i det. Nu när jag väl är ute på andra sidan och är färdig med det mesta så förstår jag inte riktigt att jag orkar, att jag faktiskt klarat det. Det känns lite overkligt.

Men det finns en anledning till att jag varit lite extra nere de senaste veckorna. Kommer du ihåg när jag trillade och slog svanskotan så att jag kissade ner mig? Smällen tog ganska illa och det visade sig att jag fick en spricka i svanskotan. Något som har gjort och gör förbannat ont nu snart en månad senare. Jag kan inte sitta ordentligt, inte gå på toaletten, inte cykla normalt, inte sova som jag brukar och inte skatea ordentligt och det har tagit hårt på mig. Jag är inte van vid att inte kunna träna på grund av skador. Jag är frustrerad, ledsen och grinig. Jag är orolig att det skall ta lång, lång tid innan det läker ordentligt och slutar göra ont och med skadan kommer insikten: jag kan inte prestera alls så bra som jag brukar göra på tracken och med insikten kommer rädslan: jag platsar inte i laget.  Det är på det stora hela mycket grubblerier just nu. På lördag boutar vi Paris och jag har varit i valet och kvalet om jag skall bouta eller inte, så ont gör det, men jag har bestämt mig för att köra på nu. Jag får vila när jag är död som Suzan/ Ett dussin pannor skulle ha sagt.

Summan av kardemumman: du behöver inte oroa dig, jag klarar mig alltid men ha gärna lite extra förståelse för att jag är inne i en svacka och att jag kanske är grinig. Ge mig ett leende och en kram så blir det bättre.

Sköna lördag

Min vitamininjektion. Idag har jag haft en fantastisk slappelördag med familjen. Jag och lilla w har varit på hans träning, capoeira och sen har vi bara njutit av ledigheten, lekt ned grannkompisen och skrotar runt i lägenheten. Balsam för själen, välbehövlig sådan, insåg idag att jag nog är ganska nära att bli utbränd så det smäller om det. Jag glömmer bort saker, blandar ihop namn och har mer eller mindre konstant hjärtklappning. Inte bra alls.

Finally friday!

Firar att det är fredag med att ha på
mig min nya roller derby-tisha! Den här veckan har verkligen varit överjävlig. Helst av allt skulle jag vilja sitta framför en mysig brasa, dricka rötjut och snaska på en vegansk ostbricka men riktigt så ser inte planerna ut, tyvärr. Tvätt och lineupsskrivande står på tapeten så fort jag jobbat färdigt. Åh vilken lyx det är det här med att jobba hemifrån.

en sanning med modifikation

Det där är en sanning med modifikation. Jag känner mig lättare i bröstet än på mycket, mycket länge. Det finns ingenting jag inte klarar av med dig vid min sida och mina känslor för dig växer för varje dag som går. Jag vet att det är rätt det här och det är en fantastisk känsla. H, välkommen hem. Jag hittade bilden hos Fenix. 

Brrrr

Nog vaknar man till på morgonrundan alltid

Gooood morning Crime City

Som bekant så försov vi oss igår. Något som lilla W kompenserar med att envisas med att vakna strax efter klockan fyra för att deklarera att det är dags att stiga upp innan dess att klockan har slagit halv fem. Så nu sitter vi här, eller ja, ligger och myser i soffan som den lille telningen bestämt. Under samma täcke, jag skall klappa han på magen och han klappar mig på kinden, i bakgrunden springer tecknade figurer omkring på tvn (tack snälla för barntv på morgonen!) och snart har jag hällt i mig dagens första halvliter kaffe. Idag blir det till att jobba hemifrån men först skall jag bli intervjuad av Klara, ni kommer väl ihåg Klara? Hon som jobbar med en dokumentärfilm om Crime City Rollers.

Ekorrhjulet fortsätter del två

Den här bilden hittade jag inne hos Mallan. Som avslut på stressdagen har jag cyklat halva Crime City runt med lilla W i cykelsadeln för att få honom på bra humör och bota eventuella trauman sprungna ur cykelhjälmssmärta. Jag råkade nämligen klämma söta lilla hakfläsket på ungen när vi var på väg hem från förskolan, i spännet på cykelhjälmen. Ja. Och såklart utbröt skrik och panik, ett envist nej inte cykelhjälmen och stora, stora tårar. Cykelhjälmen gör ont deklarerade lilla W högt och ljudligt och vägrade att testa den igen. Det är nu eller aldrig tänkte jag och krängde på hjälmen för att sedan köra rally genom halva stan. Det tog tjugo minuter sedan tjoades det högt och glatt från pakethållaren och  hjälmen togs inte av förrän vi varit på långpromenad med Vesslan och lagat färdigt middagen så eventuella dåliga minnen är förhoppningsvis borta.

Vad vi mer har gjort? Träffat Diva Dalmatin så att Vesslan fått springa av sig (nåja, åtminstonde erbjudits möjligheten att springa av sig ordentligt) städat lägenheten, varit på medlemsmöte på pizzeria Rex där ungen och jag delade på en vegansk Capriciosa, mamman fick en lättöl och barnet var så nöjt med sin festis. Ungefär tills det blev huvudtränarens (dvs. min) tur att lyfta fram mina punkter för kvällen. Då utbröt klagan, bajs i blöjan och akut trötthet på en och samma gång så det hela slutade med att vi fick fly uppför trappan och smita hem istället. Nåja, ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och om sanningen skall fram så gör det ingengting. Jag gör mitt bästa i alla fall, I shit you not så mycket jag försöker, vänder ut och in på mig för att alla skall bli nöjda och glada. Det är kanske det jag skall sluta med? Har dessutom hunnit handla, städa litegrann i lägenheten, tvätta min lekamen och bli intervjuad av en skitbra journalist som gör ett reportage som jag är tokpepp på! Nu skall jag lägga mig ner i soffan och powernappa för jag skall absolut vara vaken när H kommer hem om två och en halv timme. Fy faaan vad jag har saknat honom.

Lite fler bilder från EROC

Öl på flygplatsen i sann semesteranda. En fördel med derbyn: alla bra människor man träffar. Jag får en puss av Kallios Sniff Poppers, en fantastisk människa. Titta på beginnersscrimmagen. Smygfoto av deltagarna på en av årets föreläsningar. En Berliner Björn i Bear City på plus hostel, en aloha och en friggy och kramp i magen av skratt.

Ekorrhjulet fortsätter

Ekorrhjulet fortsätter. Vaknar med ett ryck och inser att jag har försovit mig. Klockan är 07:15 och vi måste vara på förskolan senast 07:45 för att jag skall hinna till jobbet i tid. Väcka barnet så försiktigt som möjligt, nej, vi hinner inte mysa idag. På med kläderna, fixa välling, byta blöja, kissa på pottan får vi göra sen, på med overallen, vantar, mössa, halsduk. Vinterkängorna och packa kalender, block och jobbväskan. Borsta tänderna, sjunga Bamsesången som varje morgon för att den lilla tigern skall öppna munnen. Ungen på ena armen och kopplet i den andra, en mikro kiss och bajsrunda utan dess like, halvjoggande, hoppande över isfläckarna. Tillbaka hem, upp i lägenheten, frukost och vatten till Vesslan. Byta bajsblöja. På med alla kläderna, ner för alla trapporna till källaren och hämta vagnen. Upp för trapporna igen, ner med barnet och så kör vi rally till förskolan. Klockan är 07:43 när vi ringer på dörren. Fel pedagog öppnar enligt lilla W och det blir darr på underläppen, jag orkar inte riktigt tänker jag och känner hur svetten rinner längs med ryggslutet. Favoritpedagogen sticker fram huvudet och säger hej min lilla pärla och i samma ögon är det en solstråle jag hjälper med avklädningen. Sätta kängorna på hyllan, mössa vantar och halsduk. Upp med overallen och säga hejdå. Det känns som om jag håller på att få en hjärtinfarkt men när jag böjer mig fram och vi säger hejdå till varandra så säger lilla W orden som får allt att kännas lätt, Warjas älskar mamma. Blinka bort en liten tår, knäppa jackan säga hejdå, hejdå och ut igen, parkera vagnen, hämta cykeln och hoppa på den. Cykla i racefart och slå personliga rekord utan att halka och stämpla in när klockan blivit 08:00 prick.

 Deltagarna på 2012 års Eroc. Tack för en fantastisk helg allihopa! En dag när jag inte är så trött skall jag berätta mer om helgen, konferensen och det fina med Berlin. Okej?

Peppen innan den avancerade scrimmagen är total. Jag spelade i svarta laget tillsammans med bland annat Master Blaster, Muffa, Zandy Zunder och Bloody Mary. Jag fick även äran att bära A:et. Vem som vann? Vi!

Muffa och yours truly representing Crime City in Bear City.

Tack för fin scrimmage. Jag och Zandy längst fram mot kameran. Alla bilderna är snodda från facebook. Mina egna har jag inte orkat lägga över ännu, så lat är jag (eller stressad).

När jag kommer hem fråmn kvällens träningspass har klockan redan hunnit bli tio. Mamman sitter i soffan och läser korsord, Vesslan möter mig i dörren och bakom en stängd dörr ligger lilla W och snarkar. Jag har kommit på mig själv att tänka på allt jag skulle vilja göra men inte hinner med mer än en gång under de sista dagarna, ja veckorna och jag gillar det inte. Jag avskyr att inte hinna med, att lägga drömmar, planer och pepp åt sidan för måsten som jag egentligen inte alls det  måste. Livet är för kort för att inte levas och jag vill ärligt talat inte hålla på med den här skiten längre.

Hmm

Spännande väder. Snöyra och strålande solsken samtidigt. Själv hetsar jag med styrelsearbete, träningsupplägg och annat smått och gott. CCR kommer att bli min död.