Trippelheader i baltiskan

Gogo, jag och Evil njuter av att inte spela - bara titta.

Oslo - helsinki b, ccr b - oslo och ccr b- helsinki b har idag spelat i baltiska hallen och jag har inte spelat alls. Förutom att jag inte kan med en trasig fot så beror det på att det varit b-lagsbout. I alla fall, det kändes märkligt men väldigt skönt att inte skulla spela. Att kunna njuta av livebouts utan måsten. Att kunna hänga med familjen, njuta av stämningen och hinna göra någonting annat än derby, det är rätt skönt det med.

Hallå bland flyttkartongerna

Så har vi äntligen gjort det. Flyttat. Det hade aldrig gått utan all hjälp från lagkamrater, derbybrudar, fantastiska vänner och familjen. Jag är fortfarande helt slut och då bar jag ändå ingenting på grund av fotjäveln. Kartongstatus just nu? Wellpapp överallt, måste ta ett ryck när jag kommer hem ikväll.

Insta-uppiggande

Klickar mig runt på instagram och drunknar i färgglada bilder av fenomenala kakor, vackra tatueringar och fantastiska fotografier av natursköna omgivningar. Blir på bättre och bättre humör i takt med att telefonens batteriststus dalar. Den här instagram- peppen funkar bra trots allt!

En helg utan derby

Fotststusen är fortsatt dålig och med dålig menar jag att jag får hoppa fram på kryckor bäst jag kan. Ingen derby för mig i helgen alltså, i alla fall inte onskates, ett och annat bout har jag hunnit titta på. Ingen derby betyder tid till annat: se kompisen köra dragracing för första gången, packa hur många kartonger som helst, baka scones och ha filmkväll med grannarna.

Imorgon skall jag till sjukgymnasten, jag är nervös och lite rädd för vad domen skall bli. Att vara borta från derbyn är tungt även om det bara gått en vecka får det mig helt ut gängorna.

Lite stukad bara

Puuuh. Det var några svettiga minuter där mellan röntgen och väntan på läkaren. Jävla sätt att låta en vänta i ett gipsrum fyllt av hjälpmedel på det där sättet, klart en blir nervös då. Som tur är hade jag bästa Presidenten med mig som sällskap, pepp och skratthjälp, utan henne hade det varit betydligt jobbigare. En stukning sa doktorn och skickade hem mig. Skall till sjukgymnast måndag och innan dess får jag hoppa fram bäst jag kan, just nu går det knappt att stödja på benet. Peppen är fortfarande låg men inte så låg som igår då trodde jag att set var värre och smärtan är okej, konstant, molande men ändå ok. Några veckor offskates och sen skall det nog bli bra.

Peppen just nu?

O-BE-FINT-LIG I TELL YOU. Fucking jävla obefintlig.

En episk helg..

Det här har varit en episk helg som haft allt. Allt i tell you! Kvalitetstid med familjen, derby, kalasande, karaoke, skogsutflykt och mycket mer har hunnits med sedan i fredags eftermiddag.

Lördagens bout mellan lammkötten och pantertanterna var fantastiskt roligt, lammkötten körde all in när det kom till boutfits och lagfärgerna rosa, turkos och svart, pantertanterna var inte mycket sämre de heller och bäst av allas outfits det var Ankefars. Boutet var jämt, riktigt jämt. Pantertanterna tog ledningen de första jammen men sen kom vi igen för att sedan tappa ledningen i början av andra halvlek. Mycket på grund av boxtid och ofokuserad bänk. Boutet slutade 117-106 till de äldre om jag inte har fel för mig. En välförtjänt vinst! För egen del är jag inte så nöjd, jag spenderade alltför mycket tid i boxen det får bli bättring på det. Som vanligt blir jag rörd varje gång vi anordnar något, vilken kraft, vilket driv det finns i vår förening! Stort tack till alla som kämpar så för att alla galna ideer och projekt skall kunna genomföras. förutom bout så bjöd lördagen på getingstick (fy fan vad ont det gör!) treårskalas och Hellsinki - Leedsbout. Boutefterfesten hölls på en småsunkig möllankrog och var en av de roligaste på mycket mycket länge, CCRs fantastiska festgrupp hade ordnat med karaoketävling som verkligen blev en hit.

Vi i lammköttslaget hade grymt publikstöd med banderoller och hejaramsor.

Söndagen har varit minst lika bra den, skogsutflykt med svamp och bärplockning, sagoläsning och barnagos i kvadrat, kvalitetstid med familjen och besök i föräldrahemmet. Nu ligger jag nerbäddad i sängen och borde verkligen sova, väckarklockan ringer 05.30 imorgon och jag har hur många måsten som helst att hinna med innan jag beger mig mot jobb kvart över sex.

Fredag kväll..

Jag har haft en fin dag på jobb med fantastiska kollegor som lät mig gå hem litie tidigare (win!) och kära barn. Klockan är strax efter tio och jag sitter och skriver lineups till morgondagens bout. Vesslan sover på mina fötter och bredvid mig i soffan ligger H utslagen efter många veckors jobb. W snarkar högt från sängen och brevid mig har jag ett oläst nummer av five on five och en stor kopp thé. En skulle kunna säga att ordningen är återställd. Om det inte vore för tröttheten och hundra måsten till innan sänggående vore detta en nästintill perfekt fredag.

Den nya tidens ideal

Surfade in hos http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/ och höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag vet fan inte ens var jag skall börja. Kommentera det här, det är så fel på så många nivåer och jag blir mest illamående och matt och känner att jag vill lägga mig ner och skrika. VEM har kommit på det här? Vem skall profitera på att unga tjejers självkänsla blir ännu sämre? Nu har jag bråttom till mitt jobb, ett jobb där jag varje dag möte flickor som strävar efter att vara fina, till lags och söta, flickor som vill tillfredsställa sin omgivning. Får skriva mer om detta ikväll, då har jag kanske lugnat ner mig några hekton också. 

bout comn´up

I helgen är det dags för bout igen, denna gången drabbar Crime City Rollers Pantertanter samman med Lammkötten. Vi har valt att dela ligans boutklara spelare efter ålder. En rolig grej, ett bout där spelare som vanligtvis inte boutar är med och där alla får spela lika mycket, testa nya positioner och åka tillsammans. Jag ser fram emot det väldigt, väldigt mycket. 

Ny dag nya tag

Dagens sanning. Ny dag, nya tag. Picture stolen from facebook.

One day..

Dåligt, skavande, oroligt, deprimerande. Sådär känns det ikväll. Kanske är det postbout-deppen som river i mig, kanske är det något annat. Förmodligen är det en kombination av det hela. Förkylningen river i mig och inuti är jag orolig. Jag känner mig otillräcklig. Jag drömmer om att bli bra på derby och i huvudet sitter det något och jävlas med mig, får mig att känna mig som den här hästen på bilden. Som att min önskan om och strävan efter att bli en bra derbyspelare är lika befängd som hästapållens önskan om att bli en enhörning. Jag är så väldigt trött på att ännu inte ha hittat ett konstruktivt förhållningssätt till mig själv, att jag i vuxen ålder fortfarande har problem med att vara snäll mot mitt jag och att jag låter mina hjärnspöken ta över. Det gör mig så trött och ledsen att det ibland känns som att jag tappar sugen helt och hållet, som att det är lättare att ge upp än att försöka ändra på det. Problemet är bara att jag inte alls vill ge upp, jag vill inte alls begränsa mig själv och leva ett liv jag inte är nöjd med. Jag har ingen plats för destruktivitet i mitt liv längre.

Lite bilder från helgen

Alla dessa är tagna av Marko Niemelä, han tar fantastiska derbybilder.

Vabb dag två

Jag klättrar på väggarna och känner mig mer och mer risig och W mår bättre men inte helt bra och det är frustration och trots och ledsna miner blandat med snor, kramar, berättelser och funderngar här hemma. Helgen börjar kännas alltmer avlägsen, så är det alltid, ibland  känns det som att jag lever två separata liv även fast det inte alls är så.. och ikväll kommer V Diva till Crime City för att coacha oss och jag är jätteledsen över att missa det.

Hemma igen

Nu har jag varit hemma i drygt ett dygn efter helgens bravader. Det känns overkligt, som en dröm. Jag har spelat mot och tränat med några av världens bästa derbyspelare. Jag kan inte riktigt greppa det. Om det inte vore för blåmärkena och ömmande muskelfber som slitits itu och nu byggs upp igen så hade jag nog haft svårt att tro det. Jag tittar på USA mot Team England och förundras över hur Europeisk derby har utvecklats. Det är svårt att tänka att jag spelade och tränade mot och med dessa människor för ett dygn sedan. Det är så vackert att se att jag får gåshud, det är nog såhär det känns att vara religiös tänker jag när England håller tillbaka USA i ett powerjam. Jag tänker på att jag snart firar två år som derbyspelare (nåja, två år sedan jag skatade för första gången) och på det faktum att jag redan boutat mer än 30 bouts, jag tänker på min fantastiska liga och mitt fina lag, att jag spelat  i världskuppen med svenska landslaget och att jag spelat mot USA. Att jag fått träna och scrimma med dessa fantastiska spelare och känslan är hisnande. Jag älskar Crime City Rollers och sporten för att vi inte tillåter oss själva att begränsa oss. Klart att vi kan ordna festivaler, ta hit amerkanska gästtränare, spela bout och styra upp precis allt det vi drömmer om. The sky is the limit i precis alla lägen. Det får mig att prestera mer, vara mer, bli en bättre människa och klart att jag gillar det. 

Helgen har på många sätt varit fantastisk men också utmanande och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att det är jobbigt att vara ifrån W sådär. Det är saknad, dåligt samvete och undran som avlöser allt det där positiva. Det dåliga föräldrasamvetet är ingen hit när det väl hälsar på och inte heller blir det bättre av att han vaknar mitt i natten med feber och ledsna ögon. Att vabba idag var absolut nödvändigt. Livet är ombytligt, ena timmen är det träning med landslaget som gäller, suget i magen på tracken och den brinnande känslan i låren och andra sekunden är det feberyra,alvedon och tårar.