Helsinki Updates

Jag lever, det är bara det att det varit lite fullt upp. Sedan jag kom hem i söndags kväll har jag pluggat, pluggat och pluggat lite till, hängt med lillungen hela gårdagen för att ta igen missad tid och pluggat, pluggat och pluggat lite mer. Nu tar jag mig en välförtjänt paus och skriver några rader om Finlandsresan. 

På fredagen stressade jag iväg till Stick it! För att hämta ut våra rykande färska klistermärken. Det gäller att ha framförhållning och som alla ni som känner mig redan vet så är jag verkligen en fena på att passa tider och planera. Ehm. Vilket i praktiken innebar att jag satt och råpluggade fram till klockan elva noll noll i fredags för att sedan inse att jag varken packat, duschat, bytt hjul eller skrivit ut några flygbiljetter. Eller hämtat merch, eller ätit frukost. För att inte tala om att plocka upp om alla dom där grejerna jag lovat Vix att hämta hos Swedevix och leverera till Helsinki och att allt ovanstående borde hinnas med innan klockan ett. Så ja, det blev lite stressigt men tack vare en flängig taxiresa och halvjoggande genom halva stan så hann jag i tid till Triangelstationen för att möta upp Barfy, Packman och Fenix - och väl där visade det sig att alla andra också skulle ta samma tåg som vi så det blev hur bra som helst till slut.

Förväntansfulla Fenix och Team Sweden Filmteamet på väg till Helsinki

Finland, eller Helsinki rättare sagt har verkligen visat sin bästa sida för oss. Jag hade höga förväntningar men har nte blivit besviken en endaste liten gång. Det var längesedan jag hade så roligt som den här helgen. Jag har träffat gamla kära vänner, umgåts med fina lagkamrater, lärt känna Kallio och Team Finlandtjejerna bättre, fått mitt livs första MVP-utmärkelse och njutit av höstsolen i fulla drag. Det har varit en omtumlande helg på många sätt och inte helt igenom enkel trots allt men det hinner jag inte berätta om nu för nu skall jag skriva färdigt avsnittet jag håller på med och sedan hämta lilla w på förskolan. Vi skall till folkets park och hänga med Fenix och Pooky!

Svettiga pads hemma hos Udre

 Håll till godo med lite bilder så länge.

Jag och Udre efter det att vi kom hem från efterfesten tidigt söndag morgon. Hon fick utmärkelsen bästa jammer i Team Finland och jag fick MVP i Team Sweden. Lagom glada, fulla och trötta ligger vi och beundrar våra diplom. <3

Fantastiska träbåtar i hamnen

Jag och Masi i hamnen, ett kärt återseende och många skratt. Fy fan vad jag har saknat dig!

Helsinki

Finland visar sina bra och dåliga sidor, övervägande bra. Restaurangbesök på havsinspirerad sjörövarrestaurang med trevlig personal tätt följt av Amorphis spelning på Nosturi och en snabb catch up med efterlängtade Masi. Idag blir det finsk shopping tätt följt av lagmöte och bout. Håll tummarna för att vi vinner ikväll. Sen blir det öl öl och mer öl. Och mintu. Och imorgon visar Masi oss Helsingfors.

I've got a pistol, all you've got is a knife

Också kom hösten. Regnet piskar mot fönsterrutorna, jag dricker kardemummakaffe och lägger rad efter rad av akademisk text bakom mig. Det har vänt nu, det går sakta men säkert åt rätt håll. Jag småfnissar för mig själv när jag gör mentala anteckningar inför analaysen, skriver versaler på postitlappar som jag sätter lite varstans i lägenheten.

Det är inte meningen att alla skall förstå och det behövs inte heller. Idag saknar jag två personer lite extra mycket. Kan inte låta bli att drömma mig bort till helgens bravader och boutande. Tänk vad ni gjort med mig. Ett par sidor akademisk text till, lite debatterande om skolvärlden och försök till att ta tag i den där haltande utbildningen men sen, sen är det bara jag och derbyvärlden hela helgen.

Periodare?

Jag har funderat på en grej. Det här med mat, vad vi gillar och inte gillar, hur vi äter och inte äter. Det är så himla spännande. Ungen är redan mycket bestämd gällande vad han vill äta eller inte äta. Om jag frågar honom vad han vill ha till mat så svarar han olika saker beroende på dagsformen och humöret. Det är också de saker han själv valt som han nästan uteslutande käkar upp..  I morse ratades vällingen till förmån för en smoothie med kiwi, blåbär och banan. Igår innan han somnade blev det två flaskor välling och ingen macka. Sist vi var på restaurang så frågade jag om han ville ha pasta eller lax, första svaret blev pasta men efter ett litet tag så ryckte han mig i armen och sa lax. Njä tänkte jag, du vill nog ha pasta, det brukar du gilla men mormor var smart och beställde en tallrik av varje rätt och mycket riktigt. När maten kom ut så vägrade lilla W att ens titta åt pastatallriken. Lax! Deklarerade han högt. Nomnomnom. Tji fick jag.  '

Själv är jag en en riktig periodare när det gäller mat. I dagar, veckor och till och med månader så kan jag hänga upp mig på saker jag är sugen på och då käkar jag det ofta och mycket. Annars är jag ofta helt utan aptit. Under graviditeten med lilla W hade jag så sjukt många olika cravings att hälften kunde ha varit nog. Julmust light, clementiner, lussebullar mitt i sommaren, jordgubbar och ingefära. Helt okej. Andra, mindre godtagbara saker som lösgodis med gelatin, daim och sourcream and onionchips pockade också på uppmärksamhet. Inte okej och inte någonting jag föll för heller (såklart). Tror ni att vi blir sugna på det som våra kroppar behöver? Eller handlar det enbart om ett psykiskt begär? Hur förhåller ni er till era barns (rimliga) önskningar när det kommer till mat?

Klockan slår tjugotre noll noll och jag klickar på spara knappen i Word-dokumentet en sista gång för idag. Uppsatsen går sakta men säkert åt rätt håll men jag vet att det kommer att bli en kamp mot tiden och dagdrömmarna in i det sista. Jag har grus i ögonen av trötthet och fjärilar i magen. Kärlek i bröstet och hopp i huvudet. Jag klarar att skriva examensarbete, jag klarar att blocka för Team Sweden på en landskamp och jag fixar att vara mamma, fru, kompis och allt det där andra som är livet.

Svårt med koncentrationen..

Kolla vilka fina bilder Fluke tog i helgen! Team Swedens program kommer att bli så jävla fint. Det är svårt med skrivkoncentrationen idag, riktigt svårt.. jag kommer på mig själv med att segla iväg ungefär en gång i minuten. Jag har skrivit hela tre rader och varvat internet ungefär sjutusen gånger. Måste jobba på disciplinen. Imorgon.

World Teachers Day!

Igår var det djurens dag. Och kanelbullens dag. Jag åt inga kanelbullar, inte heller nårga djur. Däremot skänkte jag som vanligt en slant till Djurskyddet, Djurens Rätt och Greenpeace. Idag är det alla lärares dag för idag är det  World Teachers' Day. En dag som firats sedan 1994. Teamt för i år är Teachers for gender equality och ni som känner mig vet att det är någonting som jag verkligen tycker är värt att uppmärksamma. Hur jag firar? Med lite uppsatsskrivande, en stor portion dagdrömmande och försök till att inte fundera över helgens landskamp.

Fri!

Okej, jag tänkte skriva om någonting som kanske kan uppfattas som lite äckligt nu. Så sluta käka på den där kanelbullen så att du inte börjar må illa.

Idag har jag varit och plockat bort de stygn som jag fick för dryga två veckor sedan när jag opererade bort två elaka födelsemärken. Hudläkaren ordinerade strängt två veckors vila, icke förhandlingsbart med motiveringen att det kan bli väldigt fula ärr annars. Haha tänkte jag, det är inte direkt så att jag inte har några ärr sedan tisigare så vad spelar ännu ett för roll. Förr förra söndagen så tränade jag litegrann men insåg ganska fort att det gjorde för ont så jag hoppade av. Tränade sedan inte förrän nu i fredagskväll men besvärades fortfarande av suturerna, funderade seriöst på att klippa bort dem själv då jag upplevde att de drog och gjorde ont när jag rörde på mig men lät bli efter stränga ordrar från Smärta och Fenix. Har tränat som en galning i helgen och besvärats litegrann av dem men inte nämnvärt, fast det beror nog snarare på adrenalinet än på en avsaknad av smärta för idag fick jag mig en liten överraskning när jag kom till distriktssköterskan som skulle ta bort dem. Ett regnbågsfärgat blåmärke pryder min mage. Där det andra födelsemärket suttit, precis där sportbhn skavt i helgen så hade såret gått upp igen så det blir till att tejpa, tejpa, tejpa.

2 veckor sedan operationen

Hon skällde lite på mig och till nästa gång så skall jag nog följa läkarnas ordinationer, oavsett vad det rör sig om.  Fan vad man (jag) är korkad som inte gjort det. Och jag börjar onekligen att fundera över det här emd skador, det hände ju en del i helgen under bootcampet..
Det gäller att vi är rädda om varandra och oss själva, våra kroppar är de enda kroppar som vi har och hur det än är så går de sönder. Jag tror att det är viktigt att vi börjar lyssna på våra kroppar ännu mer än vad vi gör idag, i synnerhet på tracken, det är när vi blir trötta och ofokuserade som de smyger sig på, det är när vi pressar oss själva lite väl mycket som det slår fel och vi bryter ben, sträcker senor, får knäna ur led. Men det är en hårfin skillnad där, för när vi pressar oss, det är också då som vi utvecklas som idrottskvinnor, tänjer våra gränser, bygger muskler. Utvecklas. Fan, det är ingen lätt balansgång alls.

Kanelbullens dag

Firar kanelbullens dag med uppsatsskrivande och världens smarrigaste kardemummakaffe som jag fick av Twisted nu i helgen. Med varm mjölk och lite lite socker smakar det som flytande kanelbullar ohmnohmnohm. Det är tre dagar kvar till vi spelar mot Finlands landslag och jag börjar återhämta mig från helgen.

Så trött..

Jag är i ett sådant skick som jag antar att man brukar kalla mer död än levande. Helgen har bjudit på mer än tio timmars onskates träningar, ruffiepass och teambulding. Jag har skadat knäet men inte allvarligare än att jag kan åka, det är bara lite stort, blått och stelt. Kärlek och styrka går till Fisty som bröt foten under gårdagens träning och till dem som skadade sig under dagens scrimmage. Jag är så trött att jag inte orkar gå och lägga mig, lovar att uppdatera under morgondagen. istället.