Derbyinspiration

Bild från Fredagens fredagsmys i form av scrimmage med världens bästa liga. Blev peppad på att spela och drog på scrimmage. Mår som en bajskorv nu. Jävla pissliv.

Ni är väl medvetna om detta?

Ni är väl medvetna om detta?

Kvällens treat

Jobb till 19.30 ikväll, tolv tinmar och sen blir det detta. Kvällens treat. Bild stulen från internätet.

Kärleksfunderingar

Jag och H efter en fantastisk skate/cykeltur i Paris på en helt fantastisk kärlekssemester. Fy fan vad jag saknar dig när du är iväg och arbetar, H - utan dig är jag halv!


Det är många förhållanden i min närhet som gått i kras på sista tiden. Gått i kras och gått i kras förresten, det är nog snarare att det nötts under en mer eller mindre lång tid. Inte så konstigt egentligen när en tänker efter, skilsmässostatistiken är inte direkt låg, för par med barn, i synnerhet små är den ännu högre. Det och att H åkt och jobbat igen har fått mig att grubbla extra mycket på det här med kärlek och förhållanden. Förvånansvärt ofta får jag frågan hur vi pallar, hur vi står ut med att leva som vi gör, vara isär från varandra (en jävligt intim och fräck fråga egentligen). Hur är det då?

Jag är fast övertygad om att separationer ofta är bra, överjävliga men bra. Jag anser att en bara skall vara kvar i ett förhållande om en med handen på hjärtat kan säga att en lever ett liv tillsammans med sin partner som gör en lycklig som vill en väl, ett liv som är självuppfyllande. Visst, så ser inte livet ut alla gånger på grund olika anledningar, men i grund och botten måste det vara så. Och precis så är det för mig. H vill mig väl, gör mig hel och vice versa. Är det så då orkar en, det är då man tillsammans kan ta sig igenom kris på kris och ha sina ups and downs för att man innerst inne vet att det faktiskt är så att ens partner vill en väl och gör allt i sin makt för att man tillsammans som ett par såväl som individuellt skall leva så självuppfyllande som det vara går.

Ledsen och rädd, that's me!

Jag är ledsen över att inte vara pepp. Ledsen och rädd. Rädd för att inte hitta tillbaka till derbypeppen och ledsen över att jag är så rädd för jag tror att det är en bov i dramat. Jag har världens bästa lag. Världens bästa liga och jag vill tycka att det är roligt men jag gör verkligen inte det just nu. Just nu vill jag mest bara gråta. Eller ligga under ett tjockt täcke och läsa tramsiga pocketböcker men det går inte. Jag måste tänka på lagen, jag måste analysera spelet, fundera kring lineups, jag måste fixa med nyintaget, med boutet, t&a och allt annat. För att inte tala om mitt jobb och min föräldraroll.

En skavande känsla

Det har inte hänt så mycket här, jag har ingenting att skriva. Jag gör ingenting, det händer ingenting och det är ingenting som känns helt hundra, rätt. Allting skaver litegrann. Kläder, tankar, känslor, aktiviteter, det är ingenting som klaffar. Eller ja, det är faktiskt precis så det känns. Jag vet inte vad det är som är fel bara att det inte känns rätt och det suger verkligen. Jag har tappat derbyeppen, sommarpeppen, lägenhetespeppen, all pepp.

jag har börjat att lära mig känna igen mönstren, identifiera dem men jag vet ännu inte hur jag skall hinna bromsa innan det går får långt, jag borde lära mig det snart, jag är ju vuxen. Jag vet så väl, detta kommer alltid, H har åkt till Tyskland för jobb och jag vet, jag vet, jag vet. Det blir alltid såhär. Och jag vet, jag vet, jag vet, det går går alltid över. Efter ett tag.

Det blir bättre. Kanske inte så fort som jag vill, men det blir bättre. Snart hoppas jag. Jag vill verkligen vara peppad, på livet, derbyn, på allt. Jag borde vara det, vi har ett bout snart, mina lagkamrater är fantastiska, jag har världens bästa familj, fina vänner och ja, listan är så jävla lång. Men ändå, allt detta skavande och en känsla av att inte passa in.

Drömmen om en syrenberså

Det är sommar i Crime City nu. Vi hänger i parken och busar på lekplatserna. På hundpromenaderna är det svårt att inte stanna och berusas av syrenernas doft. När jag blir stor skall jag ha en syrenberså där vi kan sitta och dricka saft.

Derbyfria helger

Det här med derbyfria helger är faktiskt helt fantastiskt när det gäller ens sociala liv utanför derbyn. Med ens sociala liv så menar jag mitt. Denna helgen har jag hunnit dricka öl med Smärta (välkommen hem, Crime City har saknat dig!), Evil och Muffa. Jag har varit i Köpenhamn, hunnit med ett offskate pass, haft filmkväll och jobbat med saker till skridskoförbundet och lapat sol hela förmiddagen.

Tidigare tränade vi söndagar 12-15 vilket gjorde att i princip hela söndagen försvann, ett tag var det så illa att vi faktiskt tränade fredagskvällar 18-21 och lördagar 15-18 också. Då hann jag verkligen inte med någonting alls. Jag mådde ganska dåligt då. Det är inte lätt att balansera familjeliv med derby, att välja är inte lätt och det dåliga samvetet gör sig ofta påmint över att man felprioriterar. Jag känner att jag räcker till nu på ett helt annat sätt till skillnad från tidigare då min familj var besvikna på mig därför att helgerna försvann och mitt lag ansåg att jag inte prioriterade derbyn tillräckligt.

Jag vet att det är få derbyligor förunnat att kunna vara kräsna med träningstider. I CCR kan vi det inte heller, trots att Malmö stad gillar oss. Jag vet också att många ligor inte får halltider alls eller timmar på helt omöjliga tider, så är det inte för oss. Vi har nu under sommarmånaderna endast träningar under vardagsveckorna och det passar mig som handen i handsken för tillfället för damn vad skönt det är att tillbringa helgen tillsammans med människor en kan välja och att kunna vara utomhus.

Dagens tänkvärdhet