Glasgow Vs. Crime City Rollers

Idag är jag nervös. varför det undrar kanske du, jo det skall jag berätta! Idag boutar Crime City i Glasgow med ett mixat lag som vi i knivstaden kallar KOW-laget. Om sanningen skall fram så är det sjukt frustrerande att inte vara med.. men man kan inte få allt. Familjens ekonomi tillåter inte fler bortabouts och derbyresor i år, VM kommer att anstränga ekonomin redan som det är. Själv får jag nöja mig med träning på hemmaplan med resten av ligan och det är inte fy skam det heller! Idag kör vi tre timmars träning i Limhamn och imorgon kör vi scrimmage. Tjoho!

Jag önskar KOW-laget ett stort lycka till och oavsett hur matchen slutar så vill jag understryka hur stolt jag är över dem. En del boutar för första gången någonsin, andra har boutat tidigare men enbart på hemmaplan och en del har varit med sedan CCRs första bout - oavsett så ger de alltid sitt bästa på varje träning och är fantastiska derbyspelare och människor.  KOW-laget. Kom igen och krossa nu!

Ps. Jag är så jävla hedrad att få vara tränare i en liga som Crime City Rollers.

Bokslukaren

Hej bloggy, vill bara visa mina nya böcker. Nu när du läser detta sitter jag och svettas under opponeringen för detta är ett tidsinställt inlägg. Skänk mig en tanke och håll dina tummar och tår

Kolla vilken fantastisk fin trave pocketböcker som bara ligger och väntar på mig och skriker mitt namn, det tråkiga i är att tiden inte räcker till. Jag läser nästan aldrig skönlitterära böcker längre. Det är womens flat track derby associations regler, det är uppsatser, det är metodlitteratur och det är hyllmeter efter hyllmeter med annan litteratur som plöjs men nästan aldrig att jag läser för att jag har lust längre. Jag saknar det, jag brukade plöja en pocketbok om dagen innan jag blev mamma och innan jag hittade derbyn, helst liggandes i badet i timmar med en folköl att sippa på eller uppkrupen i soffan under en mjuk filt i skenet från hur många värmeljus som helst. Nu hinner jag inte en öppna en bok när jag skiter. Jag hoppas på att det blir ändring på det i framtiden.

Opponering

Bloggen har blivit lite lidande på sista tiden, det beror på att livet kommer emellan. Ja, det och att min nya telefon vägrar låta mig uppdatera bloggen via den gamla fina appen så nu vet jag inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag orkar inte blogga från en dator. Vad annars? Uppsatsångest deluxe är det som står på tapeten.. men snart är det förhoppningsvis klart. Snälla, snälla, snälla, håll alla tummar och tår för mig idag. Det är nu det gäller. Jag har gjort min opponering på en kursares examensarbeten och jag varken spydde eller dog. Nu skall jag bara överleva lite till. Tre uppsatser sen är det min tur. Upp till bevis som Sven Melander skulle ha sagt.

Bortsett från stora uppsatsdöden så är det familjetid, styrelsearbete, praktikplanering och träning, träning och träning som gäller. Det är dags att komma i form inför Toronto och världsmästerskapen nu. Är en dålig student. Skolan får absolut inte den tiden den borde, inte heller engagemanget jag en gång la ner och vet att jag borde skärpa mig så att jag inte snubblar på mållinjen. Jag måste bli färdig nu så att jag kan plocka ut min examen för nu stundar nya äventyr. Framtiden innehåller nya spännande projekt och jag kan knappt vänta till att få dyka in i dem. Speciellt ett av dem. Åhh livet. Det är rätt bra trots allt.

Roadtrip!

Gissa vart vi är väg!

En solglimt i höstrusket

Jag hittad den här videon hos Fresh meat chronicles för ett tag sedan och ändå sedan dess så har jag kikat på den varje gång regnet piskar rutorna och vinden river i träden. Det är ett litet hopp, ett löfte inför nästa sommar. Jag är inget större fan av musiken, om sanningen skall fram tittar jag på den utan ljud med egen musik, men bilderna. Åhh vilka bilder. Jag vill också okynnesrulla, i solen. Bland palmer och polerad betong.

Sov gott

Sov gott bloggy o allt sånt där. Jg somnar med ett leende på läpparna. Helgen har varit fylld av familjemys, derby och bra insikter. Det enda jag har att klaga på är att det varit lite väl mycket sjukdom.

Om att vara upp över öronen förälskad

Förhållanden går upp och ner, så år det. Precis som livet. Varenda en som någonsin haft ett förhållande vet att bra förhållanden är ingenting som kommer gratis och så är det, man måste kämpa för att få det att fungera. Det är lätt att glömma bort hur det ligger till i verkligheten när det pumpas ut bilder av lyckliga par och pluttinuttiga kärnfamiljer i varenda tv-kanal och i diverse magasin. Det är lätt att glömma bort att de människor vi möter seriernas värld inte är på riktigt och att vi aldrig ser en helhetsbild av de vi möter. Vi väljer alla vilka sidor vi vill visa upp för vår omgivning. Ofta får jag frågan om hur jag och H fixar det, och jag tänker inte ljuga
- det är så jävla svårt ibland, det är svårt att inte vara nära, att prata olika språk, att inte veta hur framtiden ser ut, att sakna, att ha tid för varandra, att inte glömma bort, att inte bara vara föräldrar och så vidare. Men det är klart att det går. Det låter enkelt den där gamla frasen "Vill man så kan man" och allt det där.. Det hör jag själv när jag säger det. Men det är faktiskt precis så enkelt som det är, och det viktigaste av allt? Jag är upp över öronen förälskad. Mitt hjärta slår precis lika fort när jag möter hans blick idag som det gjorde för fyra år sedan när vi befann oss i ett hav av skitiga punx och fulla skins och det känns fantastiskt. Jag står ut för att jag vet att alternativet skulle vara omöjligt, för att jag vet att jag vill dela mitt liv med H.

Exjobbsinlämning

"En fredag är en lång utandning"

Jag har en mycket klok och filosofisk vän som är en mästare att hitta ord. Idag är det fredag och hon skrev såhär om dagen idag på sin blogg:

Det ligger ett dis av matt lättnad att anlända till en fredag. En fredag är en lång utandning, som att man någonstans oroat sig för att verkligen ska fixa alla sena pluggnätter eller tidiga arbetsmornar eller en kombination hela veckan ut. En fredag är en liten milstolpe som då den blir en i raden inte längre läggs märke till. En detalj, en bagatell men just nu avslappnande likt en skön massage.

Det är svårt att inte hålla med, för att inte säga omöjligt. Jag skall skriva några rader till, ordna de sista referenserna och sen skall jag bege mig till orkanen för att skriva ut. Solen lyser, frågan är om jag orkar rulla dit eller om jag är för trött på grund av sömnbrist. När klockan ringde 06.30 var jag allt annat än pigg. Lilla W har inte sovit många sammanhängande minuter inatt p grund av sin astma och hosta. Alltså vad gör man när kiddot inte kan andas? Man finns där och tröstar, hjälper till så gott det går, medicinerar. Men jag kan ju inte hosta åt en. 

12217 ord

Jag klickar på spara en sista gång. Orkar inte läsa igenom texten en gång till utan skickar in skiten examensarbetet ungefär precis när klockan visar nolltre tjugo. 75821 tecken blev det. 12 217 ord. 47 sidor. Ögonen kliar, ryggen värker och huvudet är tyngre än vid den hemskaste bakfyllan hittills. Jag känner inte ens för att fira, vill bara lägga huvudet på kudden och låta snarkningarna söva mig, bädda in mig i en skön drömlös sömn. De där oregelbundna till höger om mig, pustandet, stånkandet och stönandet när lilla W drömmer och bearbetar dagen. Hs tyngre snarkande i mörkret på andra sidan om mig, som en vetskap om hans trygghet också Vesslans knorrande under täcket, någonstans mellan fötterna och knäskålarna när vi somnar och alltid med den snokande snorsnoken på huvudkudden när väckarklockan ringer.

Om tre timmar ringer väckarklockan. När jag har lämnat ungen på förskolan bär det av till biblioteket. En sista runda innan helgen för lite annat plugg. Och sen beställer jag Team Swedens bouttröjor inför världscupen i Toronto. Fan., det är snart dags. 39 dagar kvar.

♥ ♥ ♥

Jag trillade över den här bilden när jag ägnade mig åt slösurfande på ansiktsboken istället för att skriva på examensarbetet tidigare idag och det är något av det finaste jag sett. Jag tänker tro på historien för att jag vill det.

A mother tiger lost her cubs due to premature labour. Shortly after, she became depressed and her health declined. She was later diagnosed with depression. Since tigers are endangered, every effort was made to secure her health. Zoologists wrapped piglets up in tiger-print cloth, and presented them to the mother tiger. She now loves these piglets and treats them like her own. And needless to mention, her health is back on track. 

godmorgon vin

Jag undrar vad förskolepersonalen tror om mig. Jag hoppas att jag inte luktade vin imorse när jag lämnade, drack min första klunk innan klockan sju.  Det var ofrivilligt men ändå. Satt och skrev examensarbete och drack vin ur kaffemugg till sent inatt, vaknar med grusiga ögon och en stresskänsla i kroppen långt innan det ljusnar. Lilla W sitter i soffan och dricker välling som varje morgon, jag sätter mig vid datorn för att se om handledaren hört av sig. Ser fram emot dagens första kopp kaffe och tar en rejäl klunk. Åh fyfaaan. Det är ett misstag jag skall försöka att undvika igen. Så undrar ni säkert varför jag drack vin ur mugg igår och inte glas på fot? Har hon börjat skåpsupa tänker du och svaret på frågan är nej. Det är bara så att jag inte vågar ha sköra glas på fot i närheten av min dator. Framförallt inte när jag har böcker, papper och anteckningsblock precis överallt. Sådana risky business är ingenting som den här damen sysslar med.

dagens kvinnoideal..?

Okej, det här fick mig att börjar gråta. Av ilska, av maktlöshet, av frustration och till och med lite uppgivenhet. Jag har inte insett riktigt hur illa det står till i delar av samhället och exakt hur sjuka idealen är även om jag brukar bli påmind om det inom förskolans värld lite då och då (som till exempel den där tre och ett halvtåringen som vägrar äta någonting annat än sallad för att ”man blir tjock av mat...”).

Bilden sprids på facebook just nu, det var där jag hittade den och jag kunde bara inte låta bli att länka den vidare. Anna Åkesson som lagt upp bilden har hittat dockan i fråga på Barnens Hus och skriver såhär:

” Bild tagen på Barnens hus i Umeå. Det är för jävligt. Barbiedockan har alltid varit smal och kritiserades för sin överdrivna figur redan på min tid. Att hon kunde blir smalare trodde jag var omöjligt. Rimligtvis borde hon bli tjockare med tanke på hur vårt samhälle ser ut. Härmed bojkottar jag barnens hus för alltid. För den här kroppen är anorektisk. Även med 70-tals-mått mätt. Undrar om jag ens kommer kunna sova nu för att jag är så förbannad!”

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om det här men har inte riktigt tid. Eller ork. Jag är verkligen inne på slutspurten av examensarbetet nu, det skall in på fredag klockan tolv noll noll, och har hundra grejer kvar att skriva om. Eller, det är i alla fall så det känns. Jag drömmer mardrömmar om att min handledare ringer mig natten mellan torsdag och fredag och säger att arbetet inte håller måttet, att jag inte tillåts lägga upp det och vaknar med kallsvettig rygg och darrande underläpp. Jag har en ångestfågel i mitt bröst, en klump i magen som när som helst brer ut sig och tar över, får mig att andas snabbt och tappa fokus.

Morgonbestyr

Jag stiger upp tidigt, långt innan det ljusnar. Allt för att sno till mig några timmars pluggande innan lilla w vaknar. Dricker kaffekopp efter kaffekopp och lägger textraderna bakom mig. Att bli färdig med examensarbetet i tid är verkligen en kamp mot klockan. Familjen vaknar och jag får fokusera på annat en stund. Skriver färdigt dagens träningsupplägg och går igenom derby drills i huvudet. Det är söndag förmiddag och om någon timme börjar träningen och uppvärmningen inför dagens scrimmage. Hela min kropp längtar.

Orkanen haz it

Orkanen haz it. Den snyggaste pluggutsikten någonsin och där borta bakom husen gömmer dig utomhustracken och skateramperna, åh vad jag är suuugen.

Folkets park

I tisdags hängde vi i folkets park tillsammans med Pooky och Fenix. Nya hangupen är att ha på sig hörselkåporna jämt. Lilla W fick fantastiska presenter från Paris. En stickad jumpsuit (dom jag hoppas passar) en cd med omgjorda Guns n roses låtar och de finaste Mumin strumporna man kan tänka sig. Själv försöker jag att inte dö stress och sömnbrist döden. Om en vecka blir det bättre då lämnas examensarbetet in.

Team Finland VS. Team Sweden

Nu blir det en bildorgie från världens första landskamp i roller derby. Den första landskampen. Någonsin.. fattar ni hur coolt det är? Världens första landskamp. Så. Jävla. Coolt. Nåja.. När slutsignalen ljöd var ställningen 135 - 71 så man kan väl säga att vi vann. Det var riktigt, riktigt roligt att få spela tillsammans som ett lag för första gången och att få möta Finland. Att spela i Muffas motståndarlag var väl mindre kul, både en och två gånger tog jag fel men jag antar att det är sånt som  händer i stundens hetta.

Alla bilderna har jag snott från facebook. De är tagna av Marko Niemelä som är en fantastisk fotograf. Om ni sprider dem vidare så ge honom cred. Ok puss hej.

Helsinki Updates

Jag lever, det är bara det att det varit lite fullt upp. Sedan jag kom hem i söndags kväll har jag pluggat, pluggat och pluggat lite till, hängt med lillungen hela gårdagen för att ta igen missad tid och pluggat, pluggat och pluggat lite mer. Nu tar jag mig en välförtjänt paus och skriver några rader om Finlandsresan. 

På fredagen stressade jag iväg till Stick it! För att hämta ut våra rykande färska klistermärken. Det gäller att ha framförhållning och som alla ni som känner mig redan vet så är jag verkligen en fena på att passa tider och planera. Ehm. Vilket i praktiken innebar att jag satt och råpluggade fram till klockan elva noll noll i fredags för att sedan inse att jag varken packat, duschat, bytt hjul eller skrivit ut några flygbiljetter. Eller hämtat merch, eller ätit frukost. För att inte tala om att plocka upp om alla dom där grejerna jag lovat Vix att hämta hos Swedevix och leverera till Helsinki och att allt ovanstående borde hinnas med innan klockan ett. Så ja, det blev lite stressigt men tack vare en flängig taxiresa och halvjoggande genom halva stan så hann jag i tid till Triangelstationen för att möta upp Barfy, Packman och Fenix - och väl där visade det sig att alla andra också skulle ta samma tåg som vi så det blev hur bra som helst till slut.

Förväntansfulla Fenix och Team Sweden Filmteamet på väg till Helsinki

Finland, eller Helsinki rättare sagt har verkligen visat sin bästa sida för oss. Jag hade höga förväntningar men har nte blivit besviken en endaste liten gång. Det var längesedan jag hade så roligt som den här helgen. Jag har träffat gamla kära vänner, umgåts med fina lagkamrater, lärt känna Kallio och Team Finlandtjejerna bättre, fått mitt livs första MVP-utmärkelse och njutit av höstsolen i fulla drag. Det har varit en omtumlande helg på många sätt och inte helt igenom enkel trots allt men det hinner jag inte berätta om nu för nu skall jag skriva färdigt avsnittet jag håller på med och sedan hämta lilla w på förskolan. Vi skall till folkets park och hänga med Fenix och Pooky!

Svettiga pads hemma hos Udre

 Håll till godo med lite bilder så länge.

Jag och Udre efter det att vi kom hem från efterfesten tidigt söndag morgon. Hon fick utmärkelsen bästa jammer i Team Finland och jag fick MVP i Team Sweden. Lagom glada, fulla och trötta ligger vi och beundrar våra diplom. <3

Fantastiska träbåtar i hamnen

Jag och Masi i hamnen, ett kärt återseende och många skratt. Fy fan vad jag har saknat dig!

Helsinki

Finland visar sina bra och dåliga sidor, övervägande bra. Restaurangbesök på havsinspirerad sjörövarrestaurang med trevlig personal tätt följt av Amorphis spelning på Nosturi och en snabb catch up med efterlängtade Masi. Idag blir det finsk shopping tätt följt av lagmöte och bout. Håll tummarna för att vi vinner ikväll. Sen blir det öl öl och mer öl. Och mintu. Och imorgon visar Masi oss Helsingfors.

I've got a pistol, all you've got is a knife

Också kom hösten. Regnet piskar mot fönsterrutorna, jag dricker kardemummakaffe och lägger rad efter rad av akademisk text bakom mig. Det har vänt nu, det går sakta men säkert åt rätt håll. Jag småfnissar för mig själv när jag gör mentala anteckningar inför analaysen, skriver versaler på postitlappar som jag sätter lite varstans i lägenheten.

Det är inte meningen att alla skall förstå och det behövs inte heller. Idag saknar jag två personer lite extra mycket. Kan inte låta bli att drömma mig bort till helgens bravader och boutande. Tänk vad ni gjort med mig. Ett par sidor akademisk text till, lite debatterande om skolvärlden och försök till att ta tag i den där haltande utbildningen men sen, sen är det bara jag och derbyvärlden hela helgen.

Periodare?

Jag har funderat på en grej. Det här med mat, vad vi gillar och inte gillar, hur vi äter och inte äter. Det är så himla spännande. Ungen är redan mycket bestämd gällande vad han vill äta eller inte äta. Om jag frågar honom vad han vill ha till mat så svarar han olika saker beroende på dagsformen och humöret. Det är också de saker han själv valt som han nästan uteslutande käkar upp..  I morse ratades vällingen till förmån för en smoothie med kiwi, blåbär och banan. Igår innan han somnade blev det två flaskor välling och ingen macka. Sist vi var på restaurang så frågade jag om han ville ha pasta eller lax, första svaret blev pasta men efter ett litet tag så ryckte han mig i armen och sa lax. Njä tänkte jag, du vill nog ha pasta, det brukar du gilla men mormor var smart och beställde en tallrik av varje rätt och mycket riktigt. När maten kom ut så vägrade lilla W att ens titta åt pastatallriken. Lax! Deklarerade han högt. Nomnomnom. Tji fick jag.  '

Själv är jag en en riktig periodare när det gäller mat. I dagar, veckor och till och med månader så kan jag hänga upp mig på saker jag är sugen på och då käkar jag det ofta och mycket. Annars är jag ofta helt utan aptit. Under graviditeten med lilla W hade jag så sjukt många olika cravings att hälften kunde ha varit nog. Julmust light, clementiner, lussebullar mitt i sommaren, jordgubbar och ingefära. Helt okej. Andra, mindre godtagbara saker som lösgodis med gelatin, daim och sourcream and onionchips pockade också på uppmärksamhet. Inte okej och inte någonting jag föll för heller (såklart). Tror ni att vi blir sugna på det som våra kroppar behöver? Eller handlar det enbart om ett psykiskt begär? Hur förhåller ni er till era barns (rimliga) önskningar när det kommer till mat?

Klockan slår tjugotre noll noll och jag klickar på spara knappen i Word-dokumentet en sista gång för idag. Uppsatsen går sakta men säkert åt rätt håll men jag vet att det kommer att bli en kamp mot tiden och dagdrömmarna in i det sista. Jag har grus i ögonen av trötthet och fjärilar i magen. Kärlek i bröstet och hopp i huvudet. Jag klarar att skriva examensarbete, jag klarar att blocka för Team Sweden på en landskamp och jag fixar att vara mamma, fru, kompis och allt det där andra som är livet.

Svårt med koncentrationen..

Kolla vilka fina bilder Fluke tog i helgen! Team Swedens program kommer att bli så jävla fint. Det är svårt med skrivkoncentrationen idag, riktigt svårt.. jag kommer på mig själv med att segla iväg ungefär en gång i minuten. Jag har skrivit hela tre rader och varvat internet ungefär sjutusen gånger. Måste jobba på disciplinen. Imorgon.

World Teachers Day!

Igår var det djurens dag. Och kanelbullens dag. Jag åt inga kanelbullar, inte heller nårga djur. Däremot skänkte jag som vanligt en slant till Djurskyddet, Djurens Rätt och Greenpeace. Idag är det alla lärares dag för idag är det  World Teachers' Day. En dag som firats sedan 1994. Teamt för i år är Teachers for gender equality och ni som känner mig vet att det är någonting som jag verkligen tycker är värt att uppmärksamma. Hur jag firar? Med lite uppsatsskrivande, en stor portion dagdrömmande och försök till att inte fundera över helgens landskamp.

Fri!

Okej, jag tänkte skriva om någonting som kanske kan uppfattas som lite äckligt nu. Så sluta käka på den där kanelbullen så att du inte börjar må illa.

Idag har jag varit och plockat bort de stygn som jag fick för dryga två veckor sedan när jag opererade bort två elaka födelsemärken. Hudläkaren ordinerade strängt två veckors vila, icke förhandlingsbart med motiveringen att det kan bli väldigt fula ärr annars. Haha tänkte jag, det är inte direkt så att jag inte har några ärr sedan tisigare så vad spelar ännu ett för roll. Förr förra söndagen så tränade jag litegrann men insåg ganska fort att det gjorde för ont så jag hoppade av. Tränade sedan inte förrän nu i fredagskväll men besvärades fortfarande av suturerna, funderade seriöst på att klippa bort dem själv då jag upplevde att de drog och gjorde ont när jag rörde på mig men lät bli efter stränga ordrar från Smärta och Fenix. Har tränat som en galning i helgen och besvärats litegrann av dem men inte nämnvärt, fast det beror nog snarare på adrenalinet än på en avsaknad av smärta för idag fick jag mig en liten överraskning när jag kom till distriktssköterskan som skulle ta bort dem. Ett regnbågsfärgat blåmärke pryder min mage. Där det andra födelsemärket suttit, precis där sportbhn skavt i helgen så hade såret gått upp igen så det blir till att tejpa, tejpa, tejpa.

2 veckor sedan operationen

Hon skällde lite på mig och till nästa gång så skall jag nog följa läkarnas ordinationer, oavsett vad det rör sig om.  Fan vad man (jag) är korkad som inte gjort det. Och jag börjar onekligen att fundera över det här emd skador, det hände ju en del i helgen under bootcampet..
Det gäller att vi är rädda om varandra och oss själva, våra kroppar är de enda kroppar som vi har och hur det än är så går de sönder. Jag tror att det är viktigt att vi börjar lyssna på våra kroppar ännu mer än vad vi gör idag, i synnerhet på tracken, det är när vi blir trötta och ofokuserade som de smyger sig på, det är när vi pressar oss själva lite väl mycket som det slår fel och vi bryter ben, sträcker senor, får knäna ur led. Men det är en hårfin skillnad där, för när vi pressar oss, det är också då som vi utvecklas som idrottskvinnor, tänjer våra gränser, bygger muskler. Utvecklas. Fan, det är ingen lätt balansgång alls.

Kanelbullens dag

Firar kanelbullens dag med uppsatsskrivande och världens smarrigaste kardemummakaffe som jag fick av Twisted nu i helgen. Med varm mjölk och lite lite socker smakar det som flytande kanelbullar ohmnohmnohm. Det är tre dagar kvar till vi spelar mot Finlands landslag och jag börjar återhämta mig från helgen.

Så trött..

Jag är i ett sådant skick som jag antar att man brukar kalla mer död än levande. Helgen har bjudit på mer än tio timmars onskates träningar, ruffiepass och teambulding. Jag har skadat knäet men inte allvarligare än att jag kan åka, det är bara lite stort, blått och stelt. Kärlek och styrka går till Fisty som bröt foten under gårdagens träning och till dem som skadade sig under dagens scrimmage. Jag är så trött att jag inte orkar gå och lägga mig, lovar att uppdatera under morgondagen. istället.