Livet handlar om val, medvetenhet och personligt ansvar. Ganska så ofta så träffar jag på folk som gnäller, gemene man gnäller ganska så mycket enligt min mening, och då menar jag inte det där positiva gnället som avlastar och får en att orka sig igenom vardagen utan det där destruktiva, tyck synd om mig gnället och jag fixar inte det. Speciellt inte när det inte sätts i relation till omvärlden, alltså när gnällaren inte reflekterar över vad det gnälls om och hur det gnälls och speciellt inte när man inte inser att livet handlar om att göra val, val som antingen påverkar en negativt eller positivt. Det gnälls på partners- generaliseras på ett sexistiskt sätt - alla män är si, alla män är så. Det gnälls på osnutna, ouppfostrade ungar, sömnbristen, den obefintliga egentiden, att pengarna inte räcker till. Om uppsatsen som inte skriver sig själv, avsaknaden av kärleken i livet och i största allmänhet på livet som verkar skava, inte riktigt passa. Och skulle någon ha det bättre då kryper den allt som ofta fram, den där unkna, snorbeigea stanken av missunsamhet..
Igår befann jag mig mitt i en av dessa gnällbonanzor och jag som annars brukar vara tyst kunde inte hålla snattran, i vanliga fall brukar jag nicka lite grann, såja några åh, jasså, amenjomenvisst och i mitt stilla sinne vänta på den stunden då människan jag pratar med sätter saken i relation till omvärlden - till sin samtalspartner och reflekterar över att den rådande situationen faktiskt uppkommit på grund av val. Och igår så bara slank det ur mig, en mening som satte gnället i relation och som fick gnällfisen att reflektera över att livet består av val som påverkar en och som ändrar form på ens liv.
