tisdag, september 13, 2011

Sömdagsscrimmage

Det här inlägget skrev jag i måndags morse men min telefon har inte varit samarbetsvillig nog att publicera det förrän nu.

Jag känner mig lätt i hjärtat idag, glad och förväntansfull. Jag tror att det har med gårdagens träning att göra. Söndagar betyder tre timmars träning i Limhamns sporthall som jag verkligen gillar. När vi har träningar där känns det som att komma hem, trägolvet, de skabbiga omklädningsrummen, läktaren och lukten av gammal idrottshall får mig att känna mig trygg. Uppvärmning bestående av packövningar och svarta änkan, en timmes drills och därefter en timmes scrimmage med A- och B- laget och sedan en sista timme fylld av roliga tricks och basic skills på skatesen, åka baklänges, 180s och åka på fram/bakhjulen för att nämns några. Efter träningen var vi ett litet gäng som spenderade några timmar i bastun och passade på att varva ner riktigt ordentligt. Ikväll är det träning igen och på onsdag kör vi scrimmage. På lördag smäller det, Berlin Bombshells hemma och jag är redo, lugn. Jag håller fokus, gör mitt bästa och har roligt - mer än så kan jag inte göra.

Wordfeud

Wordfeud och jag kommer inte riktigt överens om hur vår relation skall se ut. Wordfeud får mig att stanna uppe till långt efter att det blivit tid att sova, tvn är inte intressant och Facebook blir lidande. För att inte tala om min vanliga mail. Måste begränsa mitt spelande innan det här går helt överstyr. Men hur skall det gå till? Det är så jävla roligt!

måndag, september 12, 2011

trött men glad

Egentligen skulle det ha funnits två inlägg här innan detta men av någon outgrundlig anledning kan jag inte längre blogga från telefonen. Buhu.

Nyss hemkommen från en två timmar lång träning i Malmö tennishall, en mycket lärorik och bra träning. Många aha-upplevelser och polletter som trillade ner. Nyttiga parövningar och fint väggbyggande som gör mig varm i magen. Jag vet att det blir mycket derbysnack nu och jag vet att det ibland kan låta lite sektlikt, att jag försummar livet utanför derbyn och att jag är en dålig vän som sällan hinner ses, jag vet det. Men det är för att derbyn får mig att må så jävla bra, aldrig i mitt vuxna liv, ja kanske så länge jag kan minnas, har jag mått så här bra, varit så stark och haft ett så starkt och konstruktivt nätverk omkring mig. Jag har nog aldrig känt mig så hemma.   Lördagen får gärna komma imorgon, bara låt mig sova lite först. Och äta. Jag har tilltro till mig själv, jag kan blocka och för en gångs skull så känner jag mig helt redo. Jag spelar roller derby därför att det är roligt, men ja, jag älskar att vinna. Hur oddsen för att vi vinner på lördag ser ut det har jag ingen aning om däremot så vet jag att jag kommer att ha roligt, det är med ett glädjefyllt hjärta jag spelar roller derby. Bilden kommer från Etsy.

handledning

Det är med lite pirr i magen jag går till den första handledarträffen och möter mina studentkollegor. Jag tror att vi är en bra grupp på tre där vi kan komma att få mycket utbyta av varandra, bolla tankar, idéer och tester. Handledaren verkar vara vänlig men bestämd, med konkreta förslag och tydlighet skall han hjälpa oss att nå målet. I magen bor en skräckblandad förtjusning och en känsla av att inte riktigt kunna fokusera på någonting annat än derbyn. Ibland blir det tröttsamt men för det mesta så gillar jag det. Kommer hem, landar, lämnar datorn och springer iväg för att hämta lilla w på förskolan. Jag ser fram emot att spendera lite tid tillsammans med honom innan nästa träningspass.

söndag, september 11, 2011

Lilla W och Alfie

Ni vet den där Mirijam hon har en randig tigerkorv till hund som heter Alfie. Till skillnad från Lusen så gillar Tigerkorven att apportera, busa med bollar och leka i största allmänhet. Häromdagen när jag surfade in på Mirijams blogg så fick ungen dyn på bloggheadern och utropade alllpppfffff, alllpppfffff! Det to ett tag innan jag fattade vad han menade. Imorse kom lillen med en boll under ena armen och en tuggknut under den andra, la dem på skrivbordet brevid datorn och pekade på skärmen. Alllpppfffff. Okej då tänkte jag och klickade upp webbläsaren sen satt lilla w där framför datorn och ömsom viftade med bollen och ömsom klappade skärmen. Att lilla W gillar Alfie är en underdrift.
Så var det söndag igen och regnet hänger i luften. Mamma och pappa har hämtat lilla W och Vesslan så att jag kan dra och träna, plugga lite och kanske hinna sova en timme.  Förutom att söndag betyder söndagsscrimmage igen så innebär det även sin beskärda del söndagsångest och bävan inför veckan som kommer.. Usch, jag har så himla mycket att göra och jag orkar inte riktigt ta tag i det. Jag bävar inför förskolelämningen imorgon bitti, inför handledarträffen och inför alla timmar jag skall spendera med att leta litteratur i biblioteket. Över att inte få svar på de intervjuförfrågningar jag ämnar skicka ut och att inte få in några enkäter. Uhh. Nej, jag skall inte gnälla. Jag skall ehlt enkelt skriva listor och strukturera min vardag. Jag skall tänka positivt och jag skall fan fixa det här. Om alla andra kan så kan jag också.

Gårdagens fest hos Barbara och Packman var fantastiskt trevlig, mängder av mat, levande ljus och allsång tillsammans med den bästa ligan i Skandinavien kan bara bli rätt.  Gårdagens träning var riktigt givande, jag har utvecklats så mycket inom derbyn under det senaste året men har en enorm väg att gå. Kommer på mig själv med att hålla på med helt idiotiska grejer (som till exempel att gå in med händerna först när jag skall bryta väggar) som jag aldrig gjort tidigare samtidigt som en del grejer jag inte trodde att jag skulle klara av faktiskt sitter där. Den där aha-känslan när polletten trillar ner och man faktist f ö r s t å r vad det handlar om är så jävla skön.

lördag, september 10, 2011

Slut i rutan

Idag har jag haft en riktigt, riktigt bra dag trots att det är jobbigt att H har åkt till Tyskland. Tre timmars skateträning, häng med världens bästa liga och äventyr på landet har tagit ut sin rätt. Jag är helt slutkörd, lederna värker och musklerna är ömma. Fastnade framför Mia Skäringers föreställning dyngkåt och hur helig som helst på svt1 och vet inte om jag skall skratta eller gråta.

fredag, september 09, 2011

Om det här med pluggångest.

Hur kommer det sig att man aldrig har så många måsten att göra som när man förväntas plugga till tentor och skriva examensarbeten? Nästan alla människor jag känner som pluggar eller har pluggat vittnar om samma sak. Under tentaperioden städar man gärna frenetiskt, den där garderoben som man annars brukar skita fullständigt i skall omorganiseras efter storlek, färg och säsong och det nu. Fönster skall putsas, träbänkar oljas in, det skall dammas, våttorkas, dammsugas och tvättas. För att inte tala om dammsugas, och för min del kasnke möbleras om, storhandlas och alla böcker i bokhyllan måste organsieras om, understrykningspennorna förgkordnieras efter ämnena och listan tar aldrig slut.

Alltså ovanstående hittepå fungerar kanske när man pluggar och bara har sig själv att ta hänsyn till. Det fungerar verkligen inte när man är ensam med ett litet barn som inte riktigt förstår att mamma måste plugga och därför inte har tid att leka/gosa/busa/vad det nu än är du vill att hon skall göra med dig. Att förklara deadlines, projektbeskrivningar och examensarbetsångest för en 20 månader gammal unge, njä. Jag måste helt enkelt bli bättre på det här med att prioritera och producera under tidspress a la två timmars eftermiddagsvila. Jag var en jävel på det innan, från januari 2010 till maj 2011 gjorde jag ingenting annat. Ett par månader som föräldraledig under sommaren har verkligen fått mig ur balans, nu gäller det att hitta tillbaka till den akademiska världen fortare än kvickt. Jag vet ju att jag kan det här med att plugga i hundranittio under eftermiddagsvilor och på kvällar/nätter. Jag får helt enkelt tvinga mig att göra det nu i helgen bara.

förfärliga fredagen

Lilla W har knappt sovit någonting alls inatt. Förkylningsastma, snor och slemhosta tar ut sin rätt. Det har vaggats, medicinerats, avletts, kramats, pussats, gråtits (från alla håll och kanter) och tröstats på en miljon olika sätt men ingenting har verkat fungera. Väckarklockan ringer halv sex, H skall med en färga som går vid sjusnåret och måste hinna packa det sista. Fem långa veckor utan varandra. Allt jag ville göra var att gråta när klockan ringde. Helt utan kraft. Insåg någongång mellan 00:00 och det ilskna alarmet att det bara är att glömma att lämna lilla W på förskolan idag. Fuuuck. Jag som ämnat skriva om hela idéskissen för examensarbetet innan deadlinen som är satt till klockan femton noll noll. Gärna dra ett varv med dammsugaren också innan hämtning precis efter tre. Gå hem och mysa, läsa lite böcker, kanske titta på en film och äta lite mat innan Night Skate Mallmö som går av stapeln ikväll klockan sju. Nu sitter jag här med en ledsen, väldigt, väldigt snorig, rosslande och övertrött unge.

Nya träningsformer

Har ont precis överallt och älskar det. Igår hade vi torsdagsfys  där vi fick pröva på ruffetraining tillsammans med min kusin Andreas och hans kollega Malin från Fysgruppen. Ruffieträning är en blandning av kampsport, fitness och brottning, det är sjukt hårt och så jäävla roligt. Normalt sett hatar jag alla träningar som inte är on skates men jag är plågsamt medveten att jag måste köra mer fys för att bli en bättre derbyspelare och om sanningen skall fram så hade jag lite lätt ångest innan  vi drog igång. Efter ett nästan 60 minuters långt pass var jag trött men jävligt glad. Det faktum att man tränar tillsammans i par gör att det blir lite av en tävling och att man (jag) därför tycker att det är roligare, ens partner finns också där och hjälper och stöttar en. Jag är hooked och många i Crime City Rollers med mig. Och vet ni vad det bästa är? Det är framförallt "derbymusklerna" som får sig en omgång.

Är du också sugen på att testa, eller vill du läsa mer om träningsformen? Här finns den, som jag förstått det, officiella ruffietraining sidan. Andreas och Malins hemsida/blogg hittar du här, de kallar sig för Fysgruppen och  håller i olika träningspass.