att sakna någon man aldrig träffat.

jag tror att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, eller är det bara önsketänkande. innan var det inte jag. det var vi och jag var inte bara bekväm med den tanken, jag var så tillfredsställd att det nu känns som en omöjlighet att bara vara jag. alla drömmar, tankar och all planering till ingen nytta. att det skulle göra så ont att förlora någon man aldrig mött och att sakna så till den grad att varje centimeter av ens kropp gör ont. men nu vet jag.och jag skall tänka klart: det var bäst vad som hände. det kommer att bli bra framöver. istället för att ta tag i allt det som jag borde göra så orkar jag inte. jag flyter med, det gör jag, hankar mig fram med näsan ovanför vattenytan, det gör jag och väntar på ett tillfälle att ta mig upp, det gör jag. men mer än så, det orkar jag inte.