trötthet, igen.

det kan vara så att jag har den slöaste hunden i världshistorien, inte ens ett jordskal som mäter 4.7 på richterskalan kan få henne att öppna ögonlocken och lyfta huvudet från min huvudkudde i sängen. jo jag tackar jag. att glas och muggar trillar ner från de öppna hyllplanen är ingenting som en vessla ids bry sig om. de senaste dagarna flyter ihop till en enda massa när jag försöker tänka tillbaka på vad som egentligen har hänt, och vad jag har gjort av min tid. det bor en outgrundlig trötthet i min kropp och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig an den. julklapparna är fixade, tatueringstider bokade och bröllopsplanerna smids (något sånär i alla fall) men ändå känns det inte som att jag får någonting gjort. kanske blir det bättre till helgen är hofi kommer hem från jobb. jag är överlycklig över att han är hemma över julen, men ändå orkar jag knappt le.