snart klara..

..med alla måsten som skall fixas innan det bär av. apoteket - check, handla mat - check, packa - halvcheck, besöka länsförsäkringar - check och sådär fortsätter det. Eller ja, inte för att jag gjort allt det där, jag har mest legat och snusat i den tvååriga nacken och tittat på barnkanalen. Lilla W mår mycket bättre, nu är det H som fått feber och ligger däckad stället. Skoj med tanke på att det är han som skall köra alla milen.  Nu skall  Vesslan lämnas, pengar växlas, blommorna vattnas och det sista packas innan jag slänger mig i ett varmt bad och försöker komma fram till vad det är jag glömt.

Busy Bee, tusen saker på att göra listan

Har tusen saker att göra på min att göra lista innan jag stupar i säng ikväll. Städa, tvätta, packa, hämta ut medicin till lilla Vesslan, handla mat, planera träningen, skriva schema och planera kommande vecka. Febern och förkylningen verkar ha vänt och ingen är gladare än jag över det. Vi åker till Tyskland tidigt imorgon bitti och det sista jag vill är att sitta på en färja i fem timmar och i en bil i sju med ett ledset, krassligt barn.

Igår var det årsmöte med Crime City Rollers. Jag är inte längre en del av styrelsen och det känns väldigt, väldigt skönt. Styrelseposten har genererat en hel del dåligt samvete på sista tiden då jag känt att jag inte hunnit med. Jag har prioriterat annat föreningsarbete och i och med mitt nya jobb så har tiden inte alls räckt till till allt. Hu. Ser fram emot att kunna ge hundra procent till mina andra åtaganden och arbetsområden inom föreningen nu. Det känns roligt, peppande och väldigt spännande Önskar den nya styrelsen ett stort lycka till och jag är fast övertygad om att de kommer att göra ett strålande jobb, något som 2011-2012 års styrelse inte direkt klarade av. Idag är det scrimmage och det fullkomligen spritter i mina ben och det är en ovan känsla. Jag har inte mått bra på sista tiden. Av många olika anledningar. Stress, negativitet, sjukdomar, en jobbig arbetssituation och asmycket föreningsarbete och det har gjort att jag inte orkat peppa på träningen men idag känns det bra. 

Dagens åtaganden

Det är vår nu. Eller ja, det har varit varmt i Crime City under veckan som gått. Jag har lagt termobrallorna på hyllan på jobb och haft converse istället för vinterkängor. Varit utan mössa och vantar. Barnen har svettats genom tjocka vinteroveraller och vi har börjat med att vårstäda gården så smått.  Nu har det dock blivit kallare igen. Vårväder som njuts bäst inifrån, då kan jag fantisera om att det är vår på riktigt. Lilla W, Vesslan och H hämtade upp mig efter mina måsten också styrde vi kosan mot huset vid havet. Det lär dröja ännu ett tag innan vi har båtpremiär med tanke på hur ombytligt aprilvädret i Skåne brukar te sig. Saker att göra istället för att åka ut med båten: hälla sand i den. För att peppa på kommande seglatser och härliga dagar i vattenbrynet beslöt vi oss för att bygga en liten båt som vi kunde sjösätta redan idag. 

Roller Derby utvecklingshelg

Sådärja, skulle egentligen vara tjänstledig idag på grund av Stockholmsresa så att jag kunde sova ut och hänga med Lilla W lite innan avresa men så blev det inte riktigt. Situationen på jobb är allt annat än rolig, folk har fått sluta och vi som jobbar kvar turas om att vabba eller vara sjuka själv så nu är det jag som jobbar i alla fall. Som tur är hinner jag ochg pyret hänga ändå. I morse klev vi upp halv fem. H a l  v  f e m. När jag skall lämna på förskolan för att komma i tid till jobb? kvart i nio. Härligt!  Så nu har vi hunnit äta smoothie, bada, titta på Bilar ett, gå ut med hunden, äta riktig frukost och packa min väska. Det positiva är i alla fall att vi har hunnit hänga trots jobb.

Jaja, i eftermiddag bär det alltså av till Stockholm. Jag är en av Crime City Rollers representanter under roller derbyns föreningsutvecklingshelg som idrottonline och svenska skridskoförbundet ligger bakom. Det skall bli jättespännande och jag tror att det här är precis vad svensk roller derby behöver för att komma vidare i utvecklingen. 


Följande föreningar finns samlade:
The RS Derby Club
Gothenburg Roller Derby Club
Stockholm Roller Derby Club
Crime City Rollers - Malmö Roller Derby Club
Ume Radical Rollers Club
Helltown Hellcats Helsingborg Roller Derby Club
Luleå Roller Derby Club
Västerås Roller Derby Club
Tinderstix City Slammers RDC
Uppsala Roller Derby Club
Visby Valkyries RDC finns med via länk. 

det här med heltidsjobb..

Det  här med heltidsjobb, det är fan ingen hit alltså. Eller, ja, missförstå mig rätt, jag jobbar på världens bästa arbetsplats med sköna kollegor och fina ungar. Bra lokaler, bra verksamhet och fina föräldrar och allt annat vad man nu kan önska sig men ja, det finns ett MEN: det är heltid, jag missar typ allt som har med lilla W att göra (nä, det är inte så, men det känns så) som idag till exempel, jag börjar klockan åtta och är hemma halv åtta på grund av APT. Imorgon börjar jag kvart över sex vilket innebär att jag inte kommer att kunna hänga något alls med kiddot förrän imorgon kväll. Jag hinner inte träna, inte sova ordentligt och inte bli färdig med någonting.  Jag måste komma ur den här svackan nu, på riktigt. Hur gör man? Jag behöver all er pepp och tips, det verkar inte bättre än att jag fått stora vinterdeppen nu när det äntligen börjar bli vår..

Så var ardagscirkusen igång igen

Så var vardagscirkusen igång igen efter helgens fantastiska bout, bout som jag berättar mer om vid ett senare tillfälle. Nu är det vårdcentralsbesöök och vabbande som gäller. Lilla W har blivit sjuk igen. Som vanligt har det satt sig på luftrören och öronen samt feber. Livet är allt annat än roligt just nu. Jag har dåligt samvete mot jobb för att jag är hemma och tar han om lilla W, jag har dåligt samvete mot lilla W för att jag har dåligt samvete mot jobb.

Jag vill vara pepp men det går inte. ARGH.

Crime city rollers - nöjesförbättrarna!

Foto: nöjesguiden.se

Nu är det några veckor sedan vi vann nöjesguidens pris i kategorin årets nöjesförbättrare 2011 men det känns fortfarande precis lika stort. Motiveringen löd:

Med en ödmjuk överlägsenhet har de lyckats göra en subkultur riktigt subbig. Genom sin uppenbara storhet har de rönt internationella framgångar och adderat nya dimensioner till Malmös nöjesliv. Att utse det här gänget som vinnare var inget bout för oss. Vinnaren är:

Crime City Rollers!

Det känns som ett bra pris för allt slit vi lägger ner i den här föreningen, alla arbetsgruppsmöten, långa planeringar och alla uppoffringar som de flesta av våra medlemmar faktiskt gör.. för visst är det så. Derby äter tid, ork och engagemang, något som verkar vara svårt att förstå för utomstende, det är ofta jag får kommentarer med undermeningen att "skit i att göra det då, så viktigt kan det inte vara" när jag pratar av mig om stressen och pressen att vara aktiv i föreningen.  Men så fungerar det inte. Tyvärr. Jag gör ibland saker av rädsla för att det inte skall bli gjort annars. Att träna roller derby är fantastiskt roligt och givande på alla sätt och vis, det är inte där skon klämmer. Det gör jag gärna tre, fyra gånger i veckan. Men för att kunna träna så krävs det att någon håller i träningarna. Att efterfesta efter ett bout är fantastiskt men för att det skall ske krävs det att någon planerar efterfesten. Att spela bouts är något av det bästa jag vet men för att jag skall kunna spela ett bout så krävs detatt någon letar upp mottåndare, skriver kontrakt, bokar hall, lägger golv, tejpar track. Det krävs domare, NSO:s, funktionärer, säkerhetsansvariga och ett gäng andra människor. För att arbetsgången i föreningen skall fungera har vi en styrelse som jobbar röven av sig och fattar stora beslut, för att medlemmarna skall känna sig delaktiga har vi månatliga medlemsmöten där alla får komma till tals.  Ja ni hör ju själva hur det låter.. jag känner att jag få lite högre puls och hur svettppärlorna byter ut på överläppen bara genom att skriva allt det här.

2011 har varit ett hårt år för min del. Jag har varit delaktig i merchgruppen, suttit som sekreterare i styrelsen och dessutom blivit vald till headcoach i Crime City Rollers. Ovanpå det har jag gjort allt för att klara minimum skills, ta mig till Team Sweden uttagningen (och kommit med!) och tränat hårdare äna ldrig förr inför Worldcupen, jag åkte till Toronto för att spela VM, vi var i Paris och vi boutade STRD, UK mixed bout, London Rockin Rollers, Berlin Bombshells, PRG och GBG, för att nämna några, på hemmaplan. Jag spelade alla bouts i Battle of the Nordic lights.  Jag har varit kapten för A- laget och jag har planerat bootcamps, hållt i många tränigspass. Vi har stridit för att få träningstider inomhus och tejpat banor.. ja listan tar inte slut där. Och  nu är jag trött. jättetrött om sanningen skall fram. På sista tiden har jag känt det som att föreningen äter upp mig, att jag inte får någonting alls tillbaka och jag gillar verkligen inte denna känslan. Nu skall jag ta det lugnt ett tag, fokusera på mitt uppdrag som headcoach och framförallt: fokusera på min egen träning. Jag skall bli bättre på att säga nej. På att lämna över, delegera. Om inte jag gör det så måste någon annan göra saker och ting.

march attacks!

Så var man posterbrud (nåja, alien) igen! Missa inte! Detta kommer att bli så jääääävla bra att jag får ståpäls och svettiga handflator bara av att tänka på det. Köp biljetterna på tickster, lämna bort ungarna och ta på dig dina finaste lila kläder för här skall hejas! Crime City Rollers firar även två år, fattar ni, två år! 

Vad är väl en bal på slottet..?

För en tid sedan blev Crime City Rollers nominerade i Nöjesgudens Malmö/Lundapris 2011 i kategorin "Nöjesförbättrare" med följande motivering:

Crime City RollersMed knä- och tandskydd har Crime City Rollers rullat rakt in i Malmös hjärta. Under året har stans egen liga inte bara spöat skiten ur Stockholms rullskridskolag. De har dessutom gjort Malmöfestivalen lite roligare, fixat heta efterfester efter sina matcher och spelat in musikvideo med Looptroop Rockers. Blir man inte glad av CCR hjälper inget

Andra nominerade i kategorin är Ladyfest och Rikard Daun så motståndet är hårt, men ändå.. tänk om vi skulle vinna. Alla nomineringar hittar du här.. JAJA. Ikväll är det i alla fall är det dags för själva galan ikväll och jag har biljett till spektaklet. Har varit helt säker på att inte gå med tanke på sjukdomsepidemin här hemma men H har nu fått mig på andra tankar. Jag skall dit, jag skall skratta och ha roligt.

Något att tänka på.

Anonym skickade en kommentar  till som fick mig att tänka till och verkligen stanna upp ett litet tag. Tack.

Anonym: lotta jag vet ingen som får ihop det så bra som du! vi ses inte så ofta (aldrig) men jag tänker på dig ibland och hur mycket du klarar av och hur bra och engagerad du är i det du gör. att man inte räcker till hela vägen varje dag är inte så ovanligt, det är alla med om ibland. jag fattar att du är orolig för lillen och att detta tar hårt på dig, men det är ingen reflektion alls på hur du är som förälder. han kommer att bli frisk, och det kommer att bli vår och du kommer att orka mycket mycket mer länge länge till. skäms inte över att dina krafter slits ibland, det är egentligen så du vet att du ger allt i alla lägen. mitt bästa råd när man känner att man inte klarar mer är att man tar en liten paus, som kenny powers säger; take a little time off from being unstoppable... lovar att energin återvänder nästan omedelbart. och så slipper du att någonsin riskera bli utbränd. störst kram på dig

VAB vecka två..

Vi har fortfarande sjukstuga här. Det kan väl aldrig vara normalt eller? Vi är nu inne på åttonde dygnet med feber upp mot 41.4, med febernedsättande ligger den kring 39.4- 38.4. Sjunde dygnet helt utan mat med undantag för en tre fyra isglassar och ett gäng kalamataoliver (ungen har smak!) Jag har tappat räkningen på vårdcentral och sjukhusbesök, nästan i alla fall, sex gånger har vi varit iväg om man även räknar inhalationstrippar, antalet gånger vi ringt till sjukvårdsupplysningen har jag faktiskt inte koll på. Nu är det sista budet dubbelsidig öroninflammation, penicillinkuren påbörjades söndag lunch. Enligt Tristessas erfarenhet brukar den sätta in efter två till tre dagar, annars är det bud på att byta, detsamma sa tant doktorn. Hittills har vi inte märkt någon förbättring alls så det blir till att hålla tummarna för kvällen och natten annars blird et till vårdcentralen imorgon igen för fler prover.

Annars då? Inte mycket, det här tar hårt på hela familjen, på mig. Jag börjar verkligen känna hur ansträngande det är att vabba så länge, det är frustrerande att inte se någon ljusning. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb och som tur är så kan mormor rycka in.

"Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra.."

I måndags kom det där samtalet som man bävar för som förälder.


Hej, jag ringer från förskolan xx, avdelning xx, är det lilla Ws mamma jag pratar med? Hasplar pedagogen i andra änden av luren ur sig innan jag har hunnit säga mitt namn och jag känner hur hjärtat fryser till is. Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra alls fortsätter hon och jag känner hur blodet stelnar  i artärerna och hur hjärtat slutar slå på riktigt. Men säg vad det är som har hänt tänker jag för jag kan inte fråga, det tar en evighet innan hon förklarar, eller, det är så det känns men i själva verket rör det nog sig om en sekund eller två.  Hon förklarar att lilla W inte mår alls bra, att han har hög feber och säger att han är sjuk. Var det inget värre tänker jag tyst för mig själv och säger att jag kommer så fort jag kan, om en tjugo minuter, en halvtimme kanske. Måste avsluta jobbet. I samma ögonblick som vi lägger på så kastar jag mig ut genom dörren, hoppar in i en taxi och springer bort till förskolan. fem minuter senare är jag där och ringer på dörren med gråten i halsen, fan vad jobbigt det är med sjuka barn.  Och om vanligt när lilla W blir sjuk så sätter det sig på luftrören, förkylningsastman är brutal. Det känns som att vi har spenderat fler timmar på sjukan och vårdcentralen än hemma under veckan men så är det ju inte alls egentligen. Andas adrenalin, dricka kortison, nya mediciner och en ny inhalator. Morgon, middag kväll, det skall nog bli bra det här.

Det gäller att hålla andan upp, inte klappa ihop. Lättare sagt än gjort när det är ens eget barn som ligger där och mår dåligt, denna känsla av maktlöshet, så total och förlamande, jag hoppas innerligt att det dröjer innan nästa sjukdomstillfälle slår till igen för vi har fullt upp med det här. Femte dagen nu med hög feber. Stackars krake säger jag och bjuder på en glass, hittills har ungen tackat nej fem gånger av sex, då vet man att det är riktigt illa.

Ett litet förtydligande.

Känner att jag måste förtydliga en sak. Riktigt så illa som det verkade i förra inlägget är det faktiskt inte, väggen är inte alls sådär nära.. På det stora hela mår jag bra. Ja, jag är jättestressad stundtals och frågar mig ofta varför jag sysslar med derbyn och svaret blir alltid för att jag gillar det, den får mig att må bra. Jag frågar mig ofta varför jag sysslar med någonting över huvud taget och jag vet att jag måste bli bättre på att säga nej, att reflektera är viktigt. Allting har varit så väldigt väldigt mycket den sista tiden, ja nästan de sista tre åren om jag tänker efter. En jobbig graviditet, att plugga dubbelt, tiden med en nyföding, att H har arbetat på annan ort så mycket, uppsatser, en krasslig hund och exjobb, ja allt, men sådant är livet. Det har gått i ett och när jag tänker tillbaka och jag har inte riktigt hunnit andas när jag varit mitt inne i det. Nu när jag väl är ute på andra sidan och är färdig med det mesta så förstår jag inte riktigt att jag orkar, att jag faktiskt klarat det. Det känns lite overkligt.

Men det finns en anledning till att jag varit lite extra nere de senaste veckorna. Kommer du ihåg när jag trillade och slog svanskotan så att jag kissade ner mig? Smällen tog ganska illa och det visade sig att jag fick en spricka i svanskotan. Något som har gjort och gör förbannat ont nu snart en månad senare. Jag kan inte sitta ordentligt, inte gå på toaletten, inte cykla normalt, inte sova som jag brukar och inte skatea ordentligt och det har tagit hårt på mig. Jag är inte van vid att inte kunna träna på grund av skador. Jag är frustrerad, ledsen och grinig. Jag är orolig att det skall ta lång, lång tid innan det läker ordentligt och slutar göra ont och med skadan kommer insikten: jag kan inte prestera alls så bra som jag brukar göra på tracken och med insikten kommer rädslan: jag platsar inte i laget.  Det är på det stora hela mycket grubblerier just nu. På lördag boutar vi Paris och jag har varit i valet och kvalet om jag skall bouta eller inte, så ont gör det, men jag har bestämt mig för att köra på nu. Jag får vila när jag är död som Suzan/ Ett dussin pannor skulle ha sagt.

Summan av kardemumman: du behöver inte oroa dig, jag klarar mig alltid men ha gärna lite extra förståelse för att jag är inne i en svacka och att jag kanske är grinig. Ge mig ett leende och en kram så blir det bättre.

en sanning med modifikation

Det där är en sanning med modifikation. Jag känner mig lättare i bröstet än på mycket, mycket länge. Det finns ingenting jag inte klarar av med dig vid min sida och mina känslor för dig växer för varje dag som går. Jag vet att det är rätt det här och det är en fantastisk känsla. H, välkommen hem. Jag hittade bilden hos Fenix. 

Gooood morning Crime City

Som bekant så försov vi oss igår. Något som lilla W kompenserar med att envisas med att vakna strax efter klockan fyra för att deklarera att det är dags att stiga upp innan dess att klockan har slagit halv fem. Så nu sitter vi här, eller ja, ligger och myser i soffan som den lille telningen bestämt. Under samma täcke, jag skall klappa han på magen och han klappar mig på kinden, i bakgrunden springer tecknade figurer omkring på tvn (tack snälla för barntv på morgonen!) och snart har jag hällt i mig dagens första halvliter kaffe. Idag blir det till att jobba hemifrån men först skall jag bli intervjuad av Klara, ni kommer väl ihåg Klara? Hon som jobbar med en dokumentärfilm om Crime City Rollers.

Ekorrhjulet fortsätter del två

Den här bilden hittade jag inne hos Mallan. Som avslut på stressdagen har jag cyklat halva Crime City runt med lilla W i cykelsadeln för att få honom på bra humör och bota eventuella trauman sprungna ur cykelhjälmssmärta. Jag råkade nämligen klämma söta lilla hakfläsket på ungen när vi var på väg hem från förskolan, i spännet på cykelhjälmen. Ja. Och såklart utbröt skrik och panik, ett envist nej inte cykelhjälmen och stora, stora tårar. Cykelhjälmen gör ont deklarerade lilla W högt och ljudligt och vägrade att testa den igen. Det är nu eller aldrig tänkte jag och krängde på hjälmen för att sedan köra rally genom halva stan. Det tog tjugo minuter sedan tjoades det högt och glatt från pakethållaren och  hjälmen togs inte av förrän vi varit på långpromenad med Vesslan och lagat färdigt middagen så eventuella dåliga minnen är förhoppningsvis borta.

Vad vi mer har gjort? Träffat Diva Dalmatin så att Vesslan fått springa av sig (nåja, åtminstonde erbjudits möjligheten att springa av sig ordentligt) städat lägenheten, varit på medlemsmöte på pizzeria Rex där ungen och jag delade på en vegansk Capriciosa, mamman fick en lättöl och barnet var så nöjt med sin festis. Ungefär tills det blev huvudtränarens (dvs. min) tur att lyfta fram mina punkter för kvällen. Då utbröt klagan, bajs i blöjan och akut trötthet på en och samma gång så det hela slutade med att vi fick fly uppför trappan och smita hem istället. Nåja, ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och om sanningen skall fram så gör det ingengting. Jag gör mitt bästa i alla fall, I shit you not så mycket jag försöker, vänder ut och in på mig för att alla skall bli nöjda och glada. Det är kanske det jag skall sluta med? Har dessutom hunnit handla, städa litegrann i lägenheten, tvätta min lekamen och bli intervjuad av en skitbra journalist som gör ett reportage som jag är tokpepp på! Nu skall jag lägga mig ner i soffan och powernappa för jag skall absolut vara vaken när H kommer hem om två och en halv timme. Fy faaan vad jag har saknat honom.

Ekorrhjulet fortsätter

Ekorrhjulet fortsätter. Vaknar med ett ryck och inser att jag har försovit mig. Klockan är 07:15 och vi måste vara på förskolan senast 07:45 för att jag skall hinna till jobbet i tid. Väcka barnet så försiktigt som möjligt, nej, vi hinner inte mysa idag. På med kläderna, fixa välling, byta blöja, kissa på pottan får vi göra sen, på med overallen, vantar, mössa, halsduk. Vinterkängorna och packa kalender, block och jobbväskan. Borsta tänderna, sjunga Bamsesången som varje morgon för att den lilla tigern skall öppna munnen. Ungen på ena armen och kopplet i den andra, en mikro kiss och bajsrunda utan dess like, halvjoggande, hoppande över isfläckarna. Tillbaka hem, upp i lägenheten, frukost och vatten till Vesslan. Byta bajsblöja. På med alla kläderna, ner för alla trapporna till källaren och hämta vagnen. Upp för trapporna igen, ner med barnet och så kör vi rally till förskolan. Klockan är 07:43 när vi ringer på dörren. Fel pedagog öppnar enligt lilla W och det blir darr på underläppen, jag orkar inte riktigt tänker jag och känner hur svetten rinner längs med ryggslutet. Favoritpedagogen sticker fram huvudet och säger hej min lilla pärla och i samma ögon är det en solstråle jag hjälper med avklädningen. Sätta kängorna på hyllan, mössa vantar och halsduk. Upp med overallen och säga hejdå. Det känns som om jag håller på att få en hjärtinfarkt men när jag böjer mig fram och vi säger hejdå till varandra så säger lilla W orden som får allt att kännas lätt, Warjas älskar mamma. Blinka bort en liten tår, knäppa jackan säga hejdå, hejdå och ut igen, parkera vagnen, hämta cykeln och hoppa på den. Cykla i racefart och slå personliga rekord utan att halka och stämpla in när klockan blivit 08:00 prick.

När jag kommer hem fråmn kvällens träningspass har klockan redan hunnit bli tio. Mamman sitter i soffan och läser korsord, Vesslan möter mig i dörren och bakom en stängd dörr ligger lilla W och snarkar. Jag har kommit på mig själv att tänka på allt jag skulle vilja göra men inte hinner med mer än en gång under de sista dagarna, ja veckorna och jag gillar det inte. Jag avskyr att inte hinna med, att lägga drömmar, planer och pepp åt sidan för måsten som jag egentligen inte alls det  måste. Livet är för kort för att inte levas och jag vill ärligt talat inte hålla på med den här skiten längre.

Busy Bee

Sådärja, nyss hemkommen från några timmars extra vikarierande. Jag kommer verkligen att sakna "min" gamla förskola när jag börjar på den nya anställningen, har fått allt en lärarstuderande kan önska sig av fina kollegor och handledare. Aldrig innan har jag känt mig så välkommen som där och jag tror faktiskt att jag inte alls hade varit så peppad på att arbeta som förskollärare nu om det inte vore för det. Annars då? jo lite stressigt skulle man väl kunna summera det som. Klockan är nu 12:07, 18:00 förväntas jag befinna mig på station triangeln och hoppa på ett tåg till Kastrup för att hinna med flyget till Berlin (jag vet kortflygningar är förkastliga, men att ta bussen gick verkligen inte). Innan jag beger mig tänkte jag bara duscha, skriva ut flygbiljetter, diska, byta hjul, packa all utrustning och växla lite stålars. Sann tidsoptimist? Javisst!

Äh, om jag hinner packa, skriva ut biljetter och hitta lite pengar så är jag nöjd. Det skall bli så jäävla gött att komma till Berlin igen. Åh, det kliar i öltarmen och rycker i derbybenen. PEPPEN ÄR TOTAL!