onsdag, november 24, 2010

En månad kvar till jul

Den 24 november, en månad kvar till julafton och hela jag myser. Det är vitt, crime city är inte längre smutsig grå betong och sprucken asfalt. Det är skinande vitt och oskuldsfullt, ett vitt pudertäcke dämpar alla ljud. Kvällspromenaden med Vesslan var magisk, där promenerade jag och världens bästa sidekick på fyra ben med den långa snokande snorsnoken nerplöjd i snötäcket och lilla w låg nerbäddad i den tjocka åkpåsen i den nya gamla fina vagnen och jag kände mest för att dansa.

Jag är en sucker för julen (trots att det är en religiös högtid), för pysslet, alla ljusen, dofterna och rökelsen. För ledigheten och myset, för magin. Är det något jag mår illa av så är det köphetsen.  Folk skriver statusuppdateringar på facebook och skryter om att de redan köpt ditten och datten, X antal julklappar införskaffade, tusen more to go och jag kan aldrig låta bli att fundera vad det är dom försöker bevisa? Vad är det man köper? En julklapp, ett tvång, en efterlängtad pryl, ett samvete?

5 kommentarer:

Morrica sa...

En efterlängtad sak, såklart =)

lotta sa...

Jag hoppas verkligen det men tyvärr tror jag att samvetet följer med rätt ofta där i påsen också..

Mia sa...

Håller verkligen med dig om julen! Det känns nästan lite löjligt att man är så fäst i julen när man inte ens är religiös.
Och julklappshysterin är bara löjlig: Flest julklappar när han dör vinner, eller?

lotta sa...

Mia: Jag blir mest ledsen när jag hör hur "snacket går" på stan och drar slutsatsen att det faktiskt är så att folk i många fall försöker att köpa sig ett samvete..

Jag tänker fortsätta att vara glad i julen, jag är en sucker för inomhusmys när det är dåligt väder och pysslar gärna, så varför inte passa på att frossa extra mycket.. ;)

Mia sa...

Tyvärr är det inte helt ovanligt att folk försöker köpa sig fria. Det är dock väldigt sorgligt. Jag tycker att tid för mys ska finnas naturligt i vardagen och hoppas verkligen att jag skapar det i min familj. En sönderstressad familj är väl det sista man vill leva i, eller?

Och vad lär man barnen och släktingar om det "viktigaste" är att köpa bort sitt dåliga samvete för att man inte ger sina barn/släktingar tid att umgås istället?