Om kroppsliga kommentarer.

Jag tänker att vi måste prata om en sak, det här med att kommentera varandras kroppar och vad det leder till. För det är fan inte okej. Små flickor växer upp och får höra att de är fina som de är. Du är fin ändå sägs det och klappas om, det ges komplimanger för kläder och för utseende. Pojkar uppfostras nästan alltid med fokus på förmågor, kunskaper och detsamma gäller kommentarer kring deras utseende. Pojkar är starka, snabba, tuffa, flickor är fina.  Väd händer om man som flicka inte får höra att man är fin? Överallt i samhället så pratas det om tjejers kroppar.  Kvinnors kroppar brukar vara ett populärt samtalsämne i fikarummet, på tjejkvällarna. Överallt smyger sig detta samtalsämne in och förgiftar, sätter spår och förvrider tankar och självkänsla trots att man är stark. Det gör mig så trött. Så.Jävla.Trött. Till och med på derbyträningarna smyger det sig in, kommentarer om utseendet och jag blir lika vansinnig varenda gång. Hej tjockis! Skreks det igår. Till en gravid spelare och jag blev både ledsen och arg. Att kommentera någon annans kropp är inte okej och det går inte att bemöta med ett jamen vi känner ju varandra, hon vet att jag inte menar något illa för det är inte så det funkar. Må vara så att kommentaren inte spelar någon roll för dig, eller din kompis men tjejen som sitter bredvid er berörs i precis lika stor utsträckning.  Ta ansvar någon gång och tänk längre än vad näsan räcker. Att kommentera någon annans kropp oombedd är ett övertramp, man gör inte så. Nej, man gör inte så, ja, det görs ständigt i det vardagliga livet men man gör inte så. Tänk att det skall vara så svårt att förstå? Kommentarer om andras kroppar exkluderar, befäster normer och sätter sina spår och jag vill inte höra det, i synnerhet inte på tracken. Alla och envar av oss tränar hårt, många av oss hårdare än någonsin tidigare. Vi bygger muskler och prövar våra kroppar, får dem att göra saker som vi tidigare inte trodde var möjligt.  Vi har olika förutsättningar, utgånspunkter och vi vill olika saker med vår träning och det är okej. Vi måste sluta att värdera varandra efter våra kroppars utseenden. Känner du att det inte riktigt funkar för dig? Börja bekräfta din egen kropp utifrån de prestationer du gör. Jag försöker att vara snäll mot min kropp, att ta hand om den men det skall gudarna veta att det är svårt när kommentarerna om kvinnors kroppar haglar omkring en.

Kompensatoriska förhållningssätt

Så var det det här med det kompensatoriska förhållningssättet  som både jag och H brinner lite extra för ser som en ren självklarhet. Sen den dagen vi berättade för omvärlden om att W befann sig i min mage (och var dumma nog att berätta kön) så har människor i vår omgivning tvingat in lilla W i en ruggigt könssterotypisk mall, om sanningen skall fram så tror jag inte att det gått en enda dag sedan w föddess om jag inte tvingat mig själv att vända mig inåt, räkna till tio och lugna ner mig lite innan jag klarat av att möta märkliga kommentarer. "Vilka sparkar, det kommer att bli en fotbollsspelare av rang!", "Vilka ögonfransar, som du kommer att kunna flörta med tjejerna. En riktig liten tjejtjusare och  hjärtekrossare.. har han ärvt det av pappa eller..?" 

W blir bemött könsstereotypiskt av mer eller mindre hela det samhälle som vi lever i och jag ser det som min plikt som förälder att balansera det. Jag bemöter W ur ett genusmedvetet perspektiv som utgår från Ws behov men väljer att tona ner typiskt grabbiga saker. Leksakerna är precis som kläderna könsneutrala. Precis som Mandragora fått uppleva kan en del släktingar och vänner ha svårt att ta in det här med könsneutrala kläder.. vår lösning på det hela blir att stå och sälja på barnloppisen. Vi pratar inte om flickor och pojkar, vi pratar om individer och om barn.. Generellt sett är det så att flickor och pojkars traditionella lekmönster skiljer sig markant åt. Pojkar tenderar att röra sig mycket i leken, att vara eller utse ledare, prestera, tävla, bygga medans flickor ofta har ett fåtal ´förtroliga´relationer som de ansvarar för. "Flickor kan inte leka tre".  För att motverka dessa roller behöver barnen få träna på och stärka de förmågor som de är sämre på. Köns kompensatorisk pedagogik är kortfattat att ge flickor och pojkar samma möjligheter att utvecklas och inte låta dem begränsas av heteronormativa, traditionella mönster och strukturer. Läsa mer omkompensatorisk pedagogik kan du göra  här.

Också slutligen ett sista boktips, oavsett om du är förälder eller ej tycker jag att du skall kolla upp boken 100 möjligheter istället för 2 som tar upp klassiska genusfäller i vardagen på ett lättsmält och jävligt roligt sätt. "När och hur könas barn och görs till flickor och pojkar? Och hur påverkar det barnens handlingsutrymme, identitet och självkänsla?". Kom igen, låna den på bibblan, jag kan inte tänka mig en bättre sommarläsning.