Och folk frågar mig varför jag avskyr Anna Wahlgren

Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!

Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.

"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...

Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"

När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!

På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"

Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."

Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.

Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.




Dessa råd ger Anna Wahlgren en mamma som frågar om strategier som kan råda bot på hennes svärande barn.  Och folk frågar mig varför jag inte kan med kvinnan. Jag väntar med spänning på att mitt ex av Felicia Försvann skall dimpa ner i brevlådan.

Flipperföräldrar

Flipperförälder: förälder som vågar släppa i väg barnen och låta dem klara sig på egen hand (i motsats till curlingförälder)

Jag hittade en spännande blogg idag, Maria Kleins blogg - föräldraskapets fallgropar och möjligheter, har inte hunnit läsa så mycket men jag fastnade för denna post som handlar om flipperföräldrar. Man lär sig någonting nytt vareviga dag.

Kompensatoriska förhållningssätt

Så var det det här med det kompensatoriska förhållningssättet  som både jag och H brinner lite extra för ser som en ren självklarhet. Sen den dagen vi berättade för omvärlden om att W befann sig i min mage (och var dumma nog att berätta kön) så har människor i vår omgivning tvingat in lilla W i en ruggigt könssterotypisk mall, om sanningen skall fram så tror jag inte att det gått en enda dag sedan w föddess om jag inte tvingat mig själv att vända mig inåt, räkna till tio och lugna ner mig lite innan jag klarat av att möta märkliga kommentarer. "Vilka sparkar, det kommer att bli en fotbollsspelare av rang!", "Vilka ögonfransar, som du kommer att kunna flörta med tjejerna. En riktig liten tjejtjusare och  hjärtekrossare.. har han ärvt det av pappa eller..?" 

W blir bemött könsstereotypiskt av mer eller mindre hela det samhälle som vi lever i och jag ser det som min plikt som förälder att balansera det. Jag bemöter W ur ett genusmedvetet perspektiv som utgår från Ws behov men väljer att tona ner typiskt grabbiga saker. Leksakerna är precis som kläderna könsneutrala. Precis som Mandragora fått uppleva kan en del släktingar och vänner ha svårt att ta in det här med könsneutrala kläder.. vår lösning på det hela blir att stå och sälja på barnloppisen. Vi pratar inte om flickor och pojkar, vi pratar om individer och om barn.. Generellt sett är det så att flickor och pojkars traditionella lekmönster skiljer sig markant åt. Pojkar tenderar att röra sig mycket i leken, att vara eller utse ledare, prestera, tävla, bygga medans flickor ofta har ett fåtal ´förtroliga´relationer som de ansvarar för. "Flickor kan inte leka tre".  För att motverka dessa roller behöver barnen få träna på och stärka de förmågor som de är sämre på. Köns kompensatorisk pedagogik är kortfattat att ge flickor och pojkar samma möjligheter att utvecklas och inte låta dem begränsas av heteronormativa, traditionella mönster och strukturer. Läsa mer omkompensatorisk pedagogik kan du göra  här.

Också slutligen ett sista boktips, oavsett om du är förälder eller ej tycker jag att du skall kolla upp boken 100 möjligheter istället för 2 som tar upp klassiska genusfäller i vardagen på ett lättsmält och jävligt roligt sätt. "När och hur könas barn och görs till flickor och pojkar? Och hur påverkar det barnens handlingsutrymme, identitet och självkänsla?". Kom igen, låna den på bibblan, jag kan inte tänka mig en bättre sommarläsning.

En liten förskoleuppdatering.

Områdesansvarig är nu kontaktad och har lovat att kolla upp situationen, men också förskolan. Först var hon benhård, då är det sist i kön som gäller. Jag förklarade läget och berättade vad som hänt, mycket olyckligt replikerade hon och jag håller ju med - vadannat finns det att göra? Och där, mitt i samtalet så verkade hon tina upp litegrann, frågade efter vår adress och nämnde att det nog skulle kunna finnas platser på både en och två andra förskolor i närheten. Hon fick mitt nummer och skulle återkomma. Jag väntar med spänning och en rejäl portion ångest.

"Bebisen dog - av bröstmjölk"

Alltså, vad fan är det med folk egentligen? Hur kan man få innehållet i den här artikeln till att 11 månaders kiddot som avled gjorde det dels på grund av amningen i sig och dels på grund av mammans kosthållning när det i själva verket handlar om extremt jävla uselt föräldraskap? Jag blir så trött. Hur tänker Aftonbladet när man sätter en rubrik som "Bebisen dog - av bröstmjölk". Det gjorde den väl inte alls det? Den dog väl av näringsbrist? Och på FL och andra ställen runt om på nätet anser folk sig finna stöd och fakta som spär på deras åsikter om att veganism inte är sunt, att amning inte är det bästa för små barn etc. fan. Jag blir så trött. Den sista idioten är verkligen inte född ännu..