psychic-tv

jag intalar mig att det är på grund av namnet som jag inte bloggar. jag är ju inte alls tillfreds med det, mongolotta finns inte längre. det var längesedan jag begravde och gick vidare. samtidigt så har jag inte riktigt kommit underfund med vad som står för dörren. vem är jag på nätet? finns jag öht på nätet? eller, snarare, borde jag finnas här. tiden räcker inte till som det är, och sen skall man spendera tid här. och på helgon. och på myspace. och bilddagboka. hujeda mig. det är inte lätt att vara social på webben. och irl, som det så fint heter. frågan är om gemene man inte spenderar lite för mycket tid framför skärmarna istället för att ta tag i sig själv. det är så att jag blir mörkrädd när jag går kvällsrundan med lusen. i mer eller mindre vartenda fönster flimrar ett blått sken. och jag kan inte låta bli att tänka på allt det som aldrig blir sagt, och hur familjerna samlas vid 200-talets altare för att insupa kvällens dos av skräp-tv och titta på redigerade, perfekta människors liv istället för att leva själv. vad händer egentligen med oss som människor i det samhälle vi befinner oss i? sönderstressade måsten-människor som irrar runt med mindervärdeskomplex och extistensiell ångest.