Jag har verkligen förträngt hur det är att behöva stiga upp toktidigt för att stressa sig igenom morgonbestyren så att man är i tid till dagens förpliktelser. Väckarklockan ringde kvart över sex och tio över åtta klev jag in genom entrédörren till Orkanen för att inse att klåparna på Malmö högskola inte uppdaterat schemat och att vi börjar först klockan nio. Det krävdes en timme och femtiofem minuter för att jag skulle hinna smälla till snoozefunktion på telefonen, torka grusen ur ögonen, få lilla W att somna om, slänga ihop en matsäck, koka en termos kaffe, ge skrikapan frukost och morgonbusa, rasta vesslan på en kort kissrunda, dricka kaffe, klä på mig, packa väskan och halvspringa till bussen, åka buss genom vad som kändes som ett oändligt vägarbete från mitt hood till stationen. Nu sitter jag här, svettig och darrig och känner hur hjärtat fortfarande slår lite för fort.
Är det jags om lagt av mig eller har jag bara förträngt hur det är att inte vara hemma? Blir det lättare? Nu skall jag räkna matte till klockan blir fyra, det känns som att ångesten är min homie idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar