Mina föräldrar. Pappa Bosse som kärleksfullt kallar mamma Gunilla för Nilla. Mor och far, far och mamma blev det alltid när vi var små, och fortfarande rätt ofta. Jag kan ärligt säga att mamma är en stor förebild till mig i mitt föräldraskap, ofta tänker jag att om lilla w någon gång i sitt vuxna liv känner som jag gör inför mina föräldrar så har jag och H lyckats. Visserligen är föräldraskapet i allmänhet och relationer i synnerhet bra mycket komplexare än så, men ändå, du fattar poängen.
Min pappa, den stora starka lantbrukaren som kan jonglera med fler bollar än tre, köra traktor och hjälpa en med allt praktiskt i världen - han som ofta lever lite i sin egen värld och inte riktigt lyssnar alla gångeer och min mamma som här allt, ser allt, omsorgsfull, busig och kreativ, en bättre duo får man leta länge efter. När jag tänker på mina föräldrar så är det med glädje och när jag varit med om någonting värt att nämna för omvärlden så är det min mamma jag ringer. Tillsammans utgör dom en trygghet och ett hem där jag och alla mina vänner alltid känner oss välkomna och jag vet att de alltid ställer upp i den mån de kan. Familjebanden är starka.
3 kommentarer:
Fint inlägg!
Jag har också ett jätte starkt band till båda min föäldrar, och jag kan säga att det inte finns någon jag skrattar så mkt med som min mamma.
Tänk så bra man har det.
Kram!!
Tack Anna!
Åh, nu sitter jag nästan här och lipar lite i min ensamhet för att jag saknar mamma, haha vafan?! Jag ska ju inte vara så här hormonig..
Härligt! Jag som är skilsmässobarn blir så glad av att läsa sånt här!
Skicka en kommentar