Har aldrig varit någon morgonmänniska och vareviga morgon klockan ringer vill jag inget hellre än att implodera.. Och morgonen börjar tidigt hos oss, mellan halv fem och halv sex då blir jag väckt av en sprallig unge son vill börja dagen. Så har det i alla fall varit fram tills gör några veckor sedan, att jag inget hellre vill än att sova vidare, jag dör av grättet rikast jag tänka men inte nu längre. Nu är varje morgon värd att dö för. Det är lätt den mysigaste tiden på dagen och jag vill aldrig att de tar slut. Lilla W vaknar och vill stiga upp, han väcker mig genom att klappa på min kind och pussa på min panna innan han viskar kram i mitt öra och slänger sig om halsen på mig. Ibland ligger vi kvar i sängen några minuter och vaknar till lite innan vi går upp och slänger oss på soffan. Mysa deklarerar han och vi kryper ner under täcket på soffan. Delar på en kudde och ligger och kramas, pratar om dagen och skojar med varandra. Ibland sover vi lite till och när hungern kommer gör jag en flaska välling så kryper vi ner under täcket igen ända tills den sista tröttheten lämnat våra kroppar och sen klär vi på oss, packar väskan och går hand i hand till förskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar