Idag är slutet på en era, under tre års tid har min vän Al och jag bott nästan grannar men så är det inte längre.På samma gata med tre hus mellan oss och krypavstånd har vi huserat. Hans extranyckel har funnits i säkert förvar i min nyckelknippa och vice versa. Vi har spenderat många långa timmar i hundrastgårdarna häromkring, spelat risk under varma sommarkvällar på gräsplätten mellan oss. Hängt på ribban och spontangrillat, druckit litervis med kaffe, pluggat och planerat lektioner i varandras sällskap. Idag packade han in sina sista grejer i bilen för att köra norrut mot Stockholm och sitt nya hem.
Det känns jättekonstigt och väldigt ledsamt. Det är inte så att jag inte är glad för hans skull - han flyttar till sin kärlek för att testa samboskap och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är hans kärlek med stort K. Att det fungerar och jag önskar honom all lycka i världen men nog känns det vemodigt. Ledsamt, ensamt och sjukt jävla bull. Jag är bortskämd med att ha honom på tvåhundrameters avstånd, med att gå på samma skola, samma utbildning, med att ha honom en minut bort och veta att han alltid ställer upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar