Jag tror att den dör omtalade vinterdepressionen har kommit smygandes och jag har inte varit uppmärksam. Alls. Nu känns det som att den har mig i ett järngrepp, jag tittar ut genom fönstret och möts av det gråa, kalla och känner hur jag får darr på rösten. Det känns hopplöst. Det är en mindre evighet tills dess att tjälen inte längre sitter i marken, till grillkvällar, varm sand mellan tårna och frisbeekastande i Pildammsparken. Jag vill grilla, sitta på balkongen och dricka kall saft i solnedgången, bad i havet och åka rullskridskor längs med strandpromenaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar