Igår hade jag salstenta. en matematik tenta för att vara exakt. Jag skrev alltså mattetenta. I fem timmar. FEM svettiga, darriga, överjävliga timmar och jag led verkligen helvetets alla kval men jag överlevde. Och det bästa av allt är att jag tror att jag satte den.
Jag har haft ångest över matten sedan jag gick i femman, sexan. Någon gång där på mellanstadiet fick jag en hemsk mattelärare (varför finns det så jävla många? När jag tänker efter har jag haft fler dåliga mattelärare än dåliga lärare i alla andra ämnen, tillsammans..) som ganska så snabbt såg till att pränta in att matte inte är lustfyllt och att jag hade fel fel fel i mitt lilla huvud. Detta mantra har förföljt mig sedan dess. I mer än tio år har jag fått darr på underläppen och en stor fet svart klump av ångest i magtrakten så fort någon pratat matte. Jag har till och med undvikit att överslagsräkna ut vad veckohandlingen gått loss på för att det gjort för ont. Jag har haft ångest över denna obligatoriska kursen sedan långt innan jag hoppade på utbildningen och nu är jag snart igenom den och vet ni, det beror till stor del på en av de bästa lärare jag någonsin mött, Morrica. Hon har lagt ner sin energi, sin tid och sin omtanke. Bara det gör mig helt knäsvag. Att hon sen peppat mig och fått mig att börja tro på mig själv, fått mig att nästan sluta vara rädd för matematik det är helt otroligt.
Tänk om det fanns fler mattelärare som hon, ja lärare överhuvudtaget, då hade skolan varit en betydligt mycket trevligare arena och ett lustfyllt lärande inte bara något som betonats på lärarutbildningarna.
3 kommentarer:
Yehey! Underbart, grattis!
Jag hatar också matte av exakt samma anledningar, varför ska dom kassa mattelärarna vara så många?
Oh kära söta du, tack för dina ord! Jag blir helt rörd, men förringa inte din egen insats. Det är du som kämpat, du som slitit, du som vågat fast du var rädd! Jag är mycket stolt över dig!
Mirijam, jag tror att ett av problemen med mattelärare är att de ofta undervisar på en nivå som de inte är bekväma med, oftast en lägre nivå än vad de skulle önska. Det gör att det är "roligare" att hjälpa de som egentligen inte behöver någon hjälp för att uppnå målen och pusha dem längre och längre. Att inte besitta tillräckliga ämneskunskaper och känna att man inte riktigt vet hur man skall gå tillväga i kombination med en stressad planering gör att det blir riktigt dåligt.
Morrica, tack. Jag är stolt över mig själv också, det är jag verkligen. Det är ett faktum att jag aldrig vågat om det ine vore för din jullovsinsats.
Skicka en kommentar