Så, nu är jag på väg till träning och scrimmage för första gången sedan Berlin och Track Queens. Jag har haft en välbehövlig derbypaus och om sanningen skall fram så tror jag att den skulle behöva vara ännu lite längre men friskt vågat och hälften vunnet och allt det där, idag tränar jag.
På lördag morgon åker jag till Stuttgart tillsammans med mitt fantastiska lag men innan dess är det hundra förberedelser som skall hinnas med. WFTDA patcharna skall sys/strykas fast ordentligt den här gången, vi vill inte ha några missöden med patchar som lossnar under brinnande bout. Kläder skall tvättas, packas, sjukgymnasten träffas, utrustning skall gås igenom och så skall jag se till att bli frisk.. Vaknade i morse med huvudvärk och ömmande muskler, leder och en tjock slemmig hals som jag förhopningsvis hiner kurera mig från till på lördag kväll. Alla tips och trix tas tacksamt emot för här har vi ett viktigt bout att spela..
Jag hade verkligen, verkligen, verkligen älskat roller derby till dödsdagar om det inte vore för alla jävla retards, dramadrottningar och självupptagna personer som utövar sporten. Det tar bort en del av kärleken.
Att få gosa med fina katter, sova, äta och bo med fantastiska människor i Alfred Nobels gamla laboratorium.
Jobbet just nu: stressigt, förvirrat. Jag längtar mest efter helger. Och träning. Tur att en har fina kollegor som muntrar upp bra.
Klockan visar 02:41 och vägskyltarna visar att det inte är långt kvar till Malmö och miljön känns mer och mer bekant. Foten får mig att vilja kräkas av smärta och kroppen har svårt att hitta en enda bekväm ställning i bilen. 120 mil på två dagar i en lagom skranglig bil och ett bout det tar ut sin rätt det. Vi förlorade. Vi förlorade med 47 poäng och jag är så besviken, ledsen och trött.
Så jag gör det, jag åker till Stockholm ändå, trots förkylning och fotont. Om jag spelar? Kanske, kanske inte.
Åhhh. Trött är bara förnamnet. Helgen har gått i hundranittio och det känns som att jag inte har hunnit med någonting alls trots att jag fått undan en del föreningsarbete, hållt minimum skills, målat ws sovrum och fixat lite allmänt i lägenhten, tvättat och sagt hej då till H som åkt för stt arbeta borta igen. Jag avskyr att känna mig så, missnöjd, otillräcklig. Jag vill inte vara sådan och jag vill inte vara för hård mot mig själv - jag är fan bra.
Många tankar som snurrar i huvudet också på grund av skadan. Kommer jag någonsin att komma i form igen? Kommer jag att kunna komma iform till november och track queens? Det känns som att jag sviker mitt lag, att jag inte räcker till och att jag inte når upp till folks förväntningar. Vad är saker och ting egentligen värda och vad är det som är viktigast?
Thomas Phil har tagit derbybilden, han är en fantastisk fotograf.
Efter missödet med ispacken och skatesen hade jag nästan inget hopp alls kvar för att rädda de sönderfrätta delarna, ja hela skaten till och med men tänkte att jag skulle låta mr Toolman titta på dem innan jag började bråka med försäkringabolaget, han om någon skulle kanske kunna rädda dem. Sagt och gjort så cyklade jag bort med skatesen och gav honom fria händer. Rädda det som räddas kan. Tre dygn senare, ett par burkar cola, lite nya delar och en massa jobb senare har jag nu mina skates hemma igen. Så gott som nya. Tack som fan Toolman!
Det har verkligen blivit höst nu. Trädens blad ändrar färg och luften är krispig. Jag gillar hösten, att kunna släppa lite stress. Augusti och september är alltid stressiga för mig. Alla kommer tillbaka från semestrarna , nya barn i barngrupperna, nya rutiner som skall etsas in. Nya relationer, sommarminnen och erfarenheter skall sätta sig, läggas någonstans i hjärtat, hjärnan, kroppen och få fäste där och det tar tid och energi. Men nu är det oktober, höstkylan är här och med den lugnad allting ner ett par snäpp. Rutinerna sitter, vardagslunken, det fungerar och dagarna tickar på. Paniken över att inte hinna med som bodde i mitt bröst har flyttat ut och jag känner mig friare, fylld med energi och lugn. Hösten får mig att må bra.
Både för mig och W. Sedan jag började med derby har det aldrig gått så här lång tid utan att jag stått på mina skates och/eller sen jag tränat hårt. På tisdag har det gått en månad. Bär jag skadade svanskotan stod jag på skatesen fort, då fanns det ingenting att göra och smärtan var ändå konstant - är fortfarande konstant i vissa lägen men den här gången har det inte gått alls. Tur i oturen att det är regionals och att vi haft hemmabouts så att jag kunnat titta på derby i allafall, analysera och gräva mig in i spelet riktigt ordentligt annars hade jg bog blivit tokig. Men ja, det är utmattande att titta på bouts, att längta, trängta och analysera på obekväma tider på grund av tidsskillnaderna, det kan få den bästa ur fas. Nu skall jag stressa iväg till ett minimum skills som jag skall hålla i (första gången ever offskates!) önska oss alla lycka till!
Och upptäcker att den där kemiska ispacken som ens lagkamrater använde för att kyla skadan har läckt och frätt sönder ens skates.. Då känns allt verkligen skit.
Gogo, jag och Evil njuter av att inte spela - bara titta.
Oslo - helsinki b, ccr b - oslo och ccr b- helsinki b har idag spelat i baltiska hallen och jag har inte spelat alls. Förutom att jag inte kan med en trasig fot så beror det på att det varit b-lagsbout. I alla fall, det kändes märkligt men väldigt skönt att inte skulla spela. Att kunna njuta av livebouts utan måsten. Att kunna hänga med familjen, njuta av stämningen och hinna göra någonting annat än derby, det är rätt skönt det med.
Så har vi äntligen gjort det. Flyttat. Det hade aldrig gått utan all hjälp från lagkamrater, derbybrudar, fantastiska vänner och familjen. Jag är fortfarande helt slut och då bar jag ändå ingenting på grund av fotjäveln. Kartongstatus just nu? Wellpapp överallt, måste ta ett ryck när jag kommer hem ikväll.
Klickar mig runt på instagram och drunknar i färgglada bilder av fenomenala kakor, vackra tatueringar och fantastiska fotografier av natursköna omgivningar. Blir på bättre och bättre humör i takt med att telefonens batteriststus dalar. Den här instagram- peppen funkar bra trots allt!
Fotststusen är fortsatt dålig och med dålig menar jag att jag får hoppa fram på kryckor bäst jag kan. Ingen derby för mig i helgen alltså, i alla fall inte onskates, ett och annat bout har jag hunnit titta på. Ingen derby betyder tid till annat: se kompisen köra dragracing för första gången, packa hur många kartonger som helst, baka scones och ha filmkväll med grannarna.
Imorgon skall jag till sjukgymnasten, jag är nervös och lite rädd för vad domen skall bli. Att vara borta från derbyn är tungt även om det bara gått en vecka får det mig helt ut gängorna.
Puuuh. Det var några svettiga minuter där mellan röntgen och väntan på läkaren. Jävla sätt att låta en vänta i ett gipsrum fyllt av hjälpmedel på det där sättet, klart en blir nervös då. Som tur är hade jag bästa Presidenten med mig som sällskap, pepp och skratthjälp, utan henne hade det varit betydligt jobbigare. En stukning sa doktorn och skickade hem mig. Skall till sjukgymnast måndag och innan dess får jag hoppa fram bäst jag kan, just nu går det knappt att stödja på benet. Peppen är fortfarande låg men inte så låg som igår då trodde jag att set var värre och smärtan är okej, konstant, molande men ändå ok. Några veckor offskates och sen skall det nog bli bra.
Det här har varit en episk helg som haft allt. Allt i tell you! Kvalitetstid med familjen, derby, kalasande, karaoke, skogsutflykt och mycket mer har hunnits med sedan i fredags eftermiddag.
Lördagens bout mellan lammkötten och pantertanterna var fantastiskt roligt, lammkötten körde all in när det kom till boutfits och lagfärgerna rosa, turkos och svart, pantertanterna var inte mycket sämre de heller och bäst av allas outfits det var Ankefars. Boutet var jämt, riktigt jämt. Pantertanterna tog ledningen de första jammen men sen kom vi igen för att sedan tappa ledningen i början av andra halvlek. Mycket på grund av boxtid och ofokuserad bänk. Boutet slutade 117-106 till de äldre om jag inte har fel för mig. En välförtjänt vinst! För egen del är jag inte så nöjd, jag spenderade alltför mycket tid i boxen det får bli bättring på det. Som vanligt blir jag rörd varje gång vi anordnar något, vilken kraft, vilket driv det finns i vår förening! Stort tack till alla som kämpar så för att alla galna ideer och projekt skall kunna genomföras. förutom bout så bjöd lördagen på getingstick (fy fan vad ont det gör!) treårskalas och Hellsinki - Leedsbout. Boutefterfesten hölls på en småsunkig möllankrog och var en av de roligaste på mycket mycket länge, CCRs fantastiska festgrupp hade ordnat med karaoketävling som verkligen blev en hit.
Vi i lammköttslaget hade grymt publikstöd med banderoller och hejaramsor.
Söndagen har varit minst lika bra den, skogsutflykt med svamp och bärplockning, sagoläsning och barnagos i kvadrat, kvalitetstid med familjen och besök i föräldrahemmet. Nu ligger jag nerbäddad i sängen och borde verkligen sova, väckarklockan ringer 05.30 imorgon och jag har hur många måsten som helst att hinna med innan jag beger mig mot jobb kvart över sex.
Dåligt, skavande, oroligt, deprimerande. Sådär känns det ikväll. Kanske är det postbout-deppen som river i mig, kanske är det något annat. Förmodligen är det en kombination av det hela. Förkylningen river i mig och inuti är jag orolig. Jag känner mig otillräcklig. Jag drömmer om att bli bra på derby och i huvudet sitter det något och jävlas med mig, får mig att känna mig som den här hästen på bilden. Som att min önskan om och strävan efter att bli en bra derbyspelare är lika befängd som hästapållens önskan om att bli en enhörning. Jag är så väldigt trött på att ännu inte ha hittat ett konstruktivt förhållningssätt till mig själv, att jag i vuxen ålder fortfarande har problem med att vara snäll mot mitt jag och att jag låter mina hjärnspöken ta över. Det gör mig så trött och ledsen att det ibland känns som att jag tappar sugen helt och hållet, som att det är lättare att ge upp än att försöka ändra på det. Problemet är bara att jag inte alls vill ge upp, jag vill inte alls begränsa mig själv och leva ett liv jag inte är nöjd med. Jag har ingen plats för destruktivitet i mitt liv längre.
Så var det dags.Jag laddar med bilder från World Cup 2011 och ljummet kaffe. Äntligen, äntligen, äntligen dags att åka till Helsingfors för att ännu en gång bouta tillsammans med mitt kära Team Sweden. Imorgon så spelar vi mot Team USA och några av världens bästa derbyspelare och på söndag är det bootcamp som gäller för hela slanten. Helgen kommer att bjuda på mer än 15 timmars onskates för min del och det känns helt fantastiskt. Som jag har längtat, längtar men oj vad nervös jag är. Nu är jag inte så mycket för det här med idoler och blir sällan starstruck men shit pommfritt alltså, vilka kvinnor det är jag kommer att få träffa i helgen. Det är intressant det här med derby, relationen mellan ens förebilder och en själv ser helt annorlunda ut än inom någon annan sport som jag känner till. Det är mer jämnlikt och även om den där idoldyrkan faktiskt finns så har den flera sidor, vi kommer varandra nära och blir personliga och jag måste säga att jag gillar det. Skarpt. Nu skall jag hetspacka innan jag skall möta kära Evil Eye vid tåget som tar oss över sundet till Kastrup.
Dagens sanning. Jag hämtar w på förskolan efter att ha stressat dit. Han är nästan ensam kvar på gården och i mitt mammahjärta hugger det till för en tiondels sekund fylls hela jag av det där dåliga samvetet tills det att han ser mig och bubblar över springer mot mig och kastar sig i min famn och berättar om dagen som varit. Tillsammans går vi hemåt hand i hand och uträttar vardagsbestyren. Vi handlar, tvättar och plockar undan innan vi tar bussen in till stan och ordnar med födelsedagsöverraskningen. Efter alla måsten när vi ligger i sängen och pratar så säger han mamma, jag älskar dig och jag är glad när du är med mig och är glad och nör e har somnat, det är då jag inser att det är så det måste vara. Jag skall ägna mig mer åt det som gör mig glad här i livet. Nästa uppdrag får bli att dumpa
energitjuvarna. Picture stolen from facebook.
Jag har haft en solig, svettig, itmanande och rolig dag och här ligger jag nu i min säng med pickande hjärta och darrande muskler. Endorfinkickad och utmattad efter kvällens fyratimmarspass. Att bli coachad av Joy Collission är något av det mest fantastiska jag varit med om på mycket länge.
Ja! Äntligen onsdag! Jag älskar onsdagar, eller ja, känslan som onsdagen lämnar efter sig när den är över: att det snart är helg, att mer än halva veckan har gått. En annan anledning att älska onsdagar är det faktum att Crime City har lagträningar på onsdagar men dag kommer det inte att vara en vanlig lagträning, nej, idag kommer vi att bli coachade av ingen mindre än Joy Collission, team USAs kapten och MVP under 2011 års world cup. Det kommer att bli en perfekt uppladddning nför helgen och förhoppningsvis så släpper en del av den nervositet jag känner. Innan dess skall jag överleva ännu en dag på jobbet, och förhoppningsvis går det bra. Ny terminsstart betyder nya barn och nya konstellationer i barngruppen, något som alltid resulterar i att det blir lite stökigt innan alla har hittat sina platser. Men ja, skitsamma, jag tänkte inte prata jobb just nu, jag ville prata roller derby på dagens program finns det en coaching workshop, offskates och ett gäng timmar onskates. Åhh vad jag ser fram emot kvällen!
Jag har panik över att organisera denna flytt och allt vad det innebär med att byta bostad. Jag fattar inte riktigt varför - jag har flyttat hela mitt bohag i alla fall sex gånger innan och det har gått helt okej alla gånger. Kanske beror paniken på att detta är första gången jag flyttar med barn och allt vad det innebär, att jag är orolig för hur han skall ta det. Kanske beror det på att jag skall rodda i allt detta ensam, eller ja, utan H. Jag är inte van vid att fatta stora beslut ensam utan vi gör ju alltid allt sånt här tillsammans, att flytta när han inte är hemma var nog ingen bra idé. I alla fall så känns det hela tiden som att jag har glömt bort något, som att det är något superviktigt som jag missar.
Alltså åhh vad jag är sugen. Jag vill tatuera mig. Nu. Jag har så många idéer och tankar och är så peppad att jag håller på att krypa ur skinnet men istället för att boka tid så är jag förnuftig och vuxen och inser att det inte är det smartaste att lägga ut flera tusentals kronor på nya tatueringar när vi är mitt inne i en flytt och allt vad det innebär med dubbla hyror, flyttkostnader, och småshoppande till nya hemmet. Den som ändå hade haft lite mer cash på fickan alltså. Om pengarna inte hade varit ett problem hade jag tatuerat färdigt min högra arm och höger ben. Mina knogar hade fått sig en omgång och låret också. Inte blir det bättre av att jag sitter och tittar på fantastiska foton på instagram och följer begåvade tatuerare världen över. Alltså åhh.... 
Äntligen är det helg och äntligen är vi lediga, inga måsten, ingen stress. Vi firar helgen med BVC-besök och tvåochetthalvtårskontroll, malmöfestivalbesök med karusellåkande, ballongspanande, öldrickande pizzaätande och båttrampande i goda vänners lag.
Helgen var utmattande men helt fantastisk. Jag åkte till Västerås, eller ja, Hallstahammar för att coacha tillsammans med Muffa. Tåget körde in på perrongen i Västerås 12.30 och tjugo minuter senare sladdade Foxen in på parkeringsplatsen till en extremt charmig jympahall med halt trägolv och 26 förväntansfulla derbytjejer. Ubder lördagen körde vi fem timmars onskate och två timmars offskate med fokus på basic skills och väggar. Efter avslutat pass blev det öl och stughäng innan jag stupade tidigt i säng för att vakna fräsch som en nyponros och peppad inför ett nytt skatepass med fokus på packwork och kommunikation.
Jag är djupt imponerad av alla som deltog i bootcampet, alla som pushade sig så hårt och såg till att ligga i sina learningzoner under mer eller mindre hela helgen. Att coacha tar mycket energi, det skall skrivas träningsupplägg, en måste vara så närvarande under passen och helst av allt så skall alla känna att de fått någon användbar feedback och konstruktiv kritik men det är helt klart värt det, särskilt när en får träffa så fantastiska människor som i helgen. Och med en menar jag jag.
Som vanligt så bjöd Sj på totalfiasko tågförseningar på timmar på grund av datahaveri och människor på tågen. Som tur är hade Muffa med sig sin dator så att vi kunde titta på bouts och slå ihjäl lite tid. Först ut var Finland Sverige från världscupen i vintras, fyfan - ren pch skör ångest. Jag har aldrig innan och aldrig efter spelat ett så katastrofalt dåligt bout. Som jag skämdes bör jag tittade på det, tur för mig tittade vi även på Crime City Rollers mot Vagine Regime Nordic från Derbyfestivalen vilket fick mig att må lite bättre.
Helgen och jobb sätter sina spår. Träningen också, vi har haft tvådagarstryout och minimum skills denna veckan och idag är det onsdag. Jag är trött så trött, trots att jag inte varit med på allt. Jag orkar knappt hålla ögonen öppna men får ingen ro att slappna av, flytten snurrar, framtiden snurrar, viljor snurrar.
Så sitter vi på ett tåg till Västerås jag och Muffa. Två dagar sprängfyllda med coaching, derbysnack och häng. Febern är borta, halsontet är borta, lite trötthet kvar och en pepp som är på topp.
Boendekrisen är löst! Prisad vare mäklaren och bostadsmarknaden! I gårdagens feberdimma klädde jag på mig och åkte till ett av stadens alla mäklarkontor för att skriva kontrakt på vårt nya boende. En fantastisk tre och en halva som vi får nycklarna till en vecka innan vi skall vara ute ur nuvarande boende. Sju dagar. Det känns helt fantastiskt, att ha gått från att inte ha något alls, inget vi gillar men eventuellt med tillträde i november till att hitta en lägenhet som känns som drömboendet med inflyttning sju dagar till godo. Åhh vad jag känner mig lätt. Och glad. Här skall flyttorganiseras så snart jag mår bättre!
