"Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra.."

I måndags kom det där samtalet som man bävar för som förälder.


Hej, jag ringer från förskolan xx, avdelning xx, är det lilla Ws mamma jag pratar med? Hasplar pedagogen i andra änden av luren ur sig innan jag har hunnit säga mitt namn och jag känner hur hjärtat fryser till is. Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra alls fortsätter hon och jag känner hur blodet stelnar  i artärerna och hur hjärtat slutar slå på riktigt. Men säg vad det är som har hänt tänker jag för jag kan inte fråga, det tar en evighet innan hon förklarar, eller, det är så det känns men i själva verket rör det nog sig om en sekund eller två.  Hon förklarar att lilla W inte mår alls bra, att han har hög feber och säger att han är sjuk. Var det inget värre tänker jag tyst för mig själv och säger att jag kommer så fort jag kan, om en tjugo minuter, en halvtimme kanske. Måste avsluta jobbet. I samma ögonblick som vi lägger på så kastar jag mig ut genom dörren, hoppar in i en taxi och springer bort till förskolan. fem minuter senare är jag där och ringer på dörren med gråten i halsen, fan vad jobbigt det är med sjuka barn.  Och om vanligt när lilla W blir sjuk så sätter det sig på luftrören, förkylningsastman är brutal. Det känns som att vi har spenderat fler timmar på sjukan och vårdcentralen än hemma under veckan men så är det ju inte alls egentligen. Andas adrenalin, dricka kortison, nya mediciner och en ny inhalator. Morgon, middag kväll, det skall nog bli bra det här.

Det gäller att hålla andan upp, inte klappa ihop. Lättare sagt än gjort när det är ens eget barn som ligger där och mår dåligt, denna känsla av maktlöshet, så total och förlamande, jag hoppas innerligt att det dröjer innan nästa sjukdomstillfälle slår till igen för vi har fullt upp med det här. Femte dagen nu med hög feber. Stackars krake säger jag och bjuder på en glass, hittills har ungen tackat nej fem gånger av sex, då vet man att det är riktigt illa.