Roller Derby utvecklingshelg

Sådärja, skulle egentligen vara tjänstledig idag på grund av Stockholmsresa så att jag kunde sova ut och hänga med Lilla W lite innan avresa men så blev det inte riktigt. Situationen på jobb är allt annat än rolig, folk har fått sluta och vi som jobbar kvar turas om att vabba eller vara sjuka själv så nu är det jag som jobbar i alla fall. Som tur är hinner jag ochg pyret hänga ändå. I morse klev vi upp halv fem. H a l  v  f e m. När jag skall lämna på förskolan för att komma i tid till jobb? kvart i nio. Härligt!  Så nu har vi hunnit äta smoothie, bada, titta på Bilar ett, gå ut med hunden, äta riktig frukost och packa min väska. Det positiva är i alla fall att vi har hunnit hänga trots jobb.

Jaja, i eftermiddag bär det alltså av till Stockholm. Jag är en av Crime City Rollers representanter under roller derbyns föreningsutvecklingshelg som idrottonline och svenska skridskoförbundet ligger bakom. Det skall bli jättespännande och jag tror att det här är precis vad svensk roller derby behöver för att komma vidare i utvecklingen. 


Följande föreningar finns samlade:
The RS Derby Club
Gothenburg Roller Derby Club
Stockholm Roller Derby Club
Crime City Rollers - Malmö Roller Derby Club
Ume Radical Rollers Club
Helltown Hellcats Helsingborg Roller Derby Club
Luleå Roller Derby Club
Västerås Roller Derby Club
Tinderstix City Slammers RDC
Uppsala Roller Derby Club
Visby Valkyries RDC finns med via länk. 

VAB vecka två..

Vi har fortfarande sjukstuga här. Det kan väl aldrig vara normalt eller? Vi är nu inne på åttonde dygnet med feber upp mot 41.4, med febernedsättande ligger den kring 39.4- 38.4. Sjunde dygnet helt utan mat med undantag för en tre fyra isglassar och ett gäng kalamataoliver (ungen har smak!) Jag har tappat räkningen på vårdcentral och sjukhusbesök, nästan i alla fall, sex gånger har vi varit iväg om man även räknar inhalationstrippar, antalet gånger vi ringt till sjukvårdsupplysningen har jag faktiskt inte koll på. Nu är det sista budet dubbelsidig öroninflammation, penicillinkuren påbörjades söndag lunch. Enligt Tristessas erfarenhet brukar den sätta in efter två till tre dagar, annars är det bud på att byta, detsamma sa tant doktorn. Hittills har vi inte märkt någon förbättring alls så det blir till att hålla tummarna för kvällen och natten annars blird et till vårdcentralen imorgon igen för fler prover.

Annars då? Inte mycket, det här tar hårt på hela familjen, på mig. Jag börjar verkligen känna hur ansträngande det är att vabba så länge, det är frustrerande att inte se någon ljusning. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb och som tur är så kan mormor rycka in.

"Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra.."

I måndags kom det där samtalet som man bävar för som förälder.


Hej, jag ringer från förskolan xx, avdelning xx, är det lilla Ws mamma jag pratar med? Hasplar pedagogen i andra änden av luren ur sig innan jag har hunnit säga mitt namn och jag känner hur hjärtat fryser till is. Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra alls fortsätter hon och jag känner hur blodet stelnar  i artärerna och hur hjärtat slutar slå på riktigt. Men säg vad det är som har hänt tänker jag för jag kan inte fråga, det tar en evighet innan hon förklarar, eller, det är så det känns men i själva verket rör det nog sig om en sekund eller två.  Hon förklarar att lilla W inte mår alls bra, att han har hög feber och säger att han är sjuk. Var det inget värre tänker jag tyst för mig själv och säger att jag kommer så fort jag kan, om en tjugo minuter, en halvtimme kanske. Måste avsluta jobbet. I samma ögonblick som vi lägger på så kastar jag mig ut genom dörren, hoppar in i en taxi och springer bort till förskolan. fem minuter senare är jag där och ringer på dörren med gråten i halsen, fan vad jobbigt det är med sjuka barn.  Och om vanligt när lilla W blir sjuk så sätter det sig på luftrören, förkylningsastman är brutal. Det känns som att vi har spenderat fler timmar på sjukan och vårdcentralen än hemma under veckan men så är det ju inte alls egentligen. Andas adrenalin, dricka kortison, nya mediciner och en ny inhalator. Morgon, middag kväll, det skall nog bli bra det här.

Det gäller att hålla andan upp, inte klappa ihop. Lättare sagt än gjort när det är ens eget barn som ligger där och mår dåligt, denna känsla av maktlöshet, så total och förlamande, jag hoppas innerligt att det dröjer innan nästa sjukdomstillfälle slår till igen för vi har fullt upp med det här. Femte dagen nu med hög feber. Stackars krake säger jag och bjuder på en glass, hittills har ungen tackat nej fem gånger av sex, då vet man att det är riktigt illa.

Att natta ett barn..

..eller snarare att inte natta.

I januari blir lilla W två år. 2 år. I nära 730 dagar har lilla Ws nattningar tagit mer eller mindre lång tid. Oftast mer om sanningen skall fram. Som nyföding var det ingenting alls som gällde tills amningen kom igång. Sen var det bröstet som gällde, mycket länge och alltid. Efter det att vi slutade amma har jag eller H klappat och gungat honom till sömns. Att W ska somna ensam har liksom inte varit aktuellt, varför skulle han tvingas ligga ensam i ett mörkt rum när ingen av oss vill göra det innan vi skall sova? Vi har inte riktigt fått ihop det där, alls. Varför lägger man sina barn under gråt och tandagnisslan? Men så i takt med att W blivit äldre och äldre så har nattningarna tagit allt längre tid. en halvtimme, trekvart, en timme. Två timmar. Det har blivit ohållbart. W har gått från att somna när man stryker honom över ryggen, vaggar sängen till att inte somna såvidare han inte ligger på mig, allra helst under huden, tätt, tätt, tätt.  Också har vi liksom fått nog, vi pallar inte mer så igår så gjorde vi klart för honom att vi ligger i sovrummet tillsammans med honom så länge han ligger i sin säng. Nej. Inte ligga ner, nähänä sa jag ovh gick ut ur sovrummet. Gråt. Jag gick tillbaka in direkt igen och frågade om han ville ligga ner, nej. Ingen gråt, bara en unge som sitter i sängen och babblar rundor. Ett litet "mamma kom" och jag gick in, "sova" sa lilla W och la sig ner i sin säng med mig bredvid sig, sov på fem minuter. Nu ikväll så skulle jag natta w trodde jag. Inte då. Vi gick in i sovrummet tillsammans, lägg dig ner sa jag, nej sa han. Okej då, då går jag ut nu, du får gärna ligga ensam i vår säng, godnatt och väntade mig ett vedesutbrott. "godnatt mamma" sa lilla w som nyss var en liten liten bebis och la sig ner på min huvudkudde, drog upp täcket till hakan och bundade. Nu, en kvart senare hörs ljudliga snarkningar från sovrummet.

Jag har ingen aning om hur det blir imorgon och just nu spelar det mindre roll men om sanningen skall fram så känns det väldigt, väldigt märkligt att inte ligga där brevid ungen sin och höra andetagen tas över av sömnen. Nåja. Nu har jag ju tid för annat.

Att plantera ett träd

Lilla W och Alfie

Ni vet den där Mirijam hon har en randig tigerkorv till hund som heter Alfie. Till skillnad från Lusen så gillar Tigerkorven att apportera, busa med bollar och leka i största allmänhet. Häromdagen när jag surfade in på Mirijams blogg så fick ungen dyn på bloggheadern och utropade alllpppfffff, alllpppfffff! Det to ett tag innan jag fattade vad han menade. Imorse kom lillen med en boll under ena armen och en tuggknut under den andra, la dem på skrivbordet brevid datorn och pekade på skärmen. Alllpppfffff. Okej då tänkte jag och klickade upp webbläsaren sen satt lilla w där framför datorn och ömsom viftade med bollen och ömsom klappade skärmen. Att lilla W gillar Alfie är en underdrift.

förfärliga fredagen

Lilla W har knappt sovit någonting alls inatt. Förkylningsastma, snor och slemhosta tar ut sin rätt. Det har vaggats, medicinerats, avletts, kramats, pussats, gråtits (från alla håll och kanter) och tröstats på en miljon olika sätt men ingenting har verkat fungera. Väckarklockan ringer halv sex, H skall med en färga som går vid sjusnåret och måste hinna packa det sista. Fem långa veckor utan varandra. Allt jag ville göra var att gråta när klockan ringde. Helt utan kraft. Insåg någongång mellan 00:00 och det ilskna alarmet att det bara är att glömma att lämna lilla W på förskolan idag. Fuuuck. Jag som ämnat skriva om hela idéskissen för examensarbetet innan deadlinen som är satt till klockan femton noll noll. Gärna dra ett varv med dammsugaren också innan hämtning precis efter tre. Gå hem och mysa, läsa lite böcker, kanske titta på en film och äta lite mat innan Night Skate Mallmö som går av stapeln ikväll klockan sju. Nu sitter jag här med en ledsen, väldigt, väldigt snorig, rosslande och övertrött unge.

Efterlysning: Muminkläder

Är det någon som vet var man kan köpa (helst könsneutrala) kläder med mumintryck storlek 86 och uppåt? Webshop eller vanlig affär spelar inte så stor roll. Jag har närt en Mumintok vid min barm. Titta! Muuuujmiiin, Muuujmiiin. Varje gång lilla W ser någonting med mumintryck så skall vi stanna upp och titta, känna och ååah. De senaste gångerna vi har träffat barn som haft muminkläder på sig har ungen helt sonika gått fram och klappat på dem, inte velat gå därifrån och så fort någon av de vita knubbiga varelserna dyker upp så får lilla W någonting drömskt i blicken. Nu behövs det fyllas på i höstgarderoben och hade för mig att det fanns muminkläder att köpa lite varstans, tji fick jag. Snälla läsare hjälp mig!

No more breastfeeding

Just det, vi ammar inte längre. Det känns lite tomt, vemodigt och konstigt men framförallt så jävla skönt. Eller nä, äh jag vet inte. Jag är ganska kluven.. Men i alla fall.. här kommer den, historien om när och hur vi slutade att amma, typ.

Ända sedan innan lilla w föddes så visste jag att jag ville amma, att det kunde bli lite jobbigt i början hade jag läst om och att det kunde ta ett tag innan amningen fungerade felfritt och allt sånt där, det visste ju jag för det hade jag löst om. Jo tjena, jag kunde aldrig i hela mitt liv föreställa mig att det kunde göra så ont. Första tiden var ett rent helvete med blödande sår, torsk och svampinfektioner som gick in i mjölkhåmgarna, för att inte tala om mjölkstockningen. Varför jag inte la ner amningen? Därför att jag tror att amningen är det absolut bästa för barnet i nästan alla lägen och bär man satt ett barn till världen så gör man (läs jag) det bästa möjliga för detta liv. Så av samma anledning som jag varken rökte eller drack under graviditeten så ville jag amma. Dessutom är jag lat och att flaskmata verkar vara så sjukt jobbigt. Det skall steriliseras nappar hit, flaskor dit, prövas ut ersättning och kokas vatten. I kid you not. Därför ammade vi. Mycket och länge, jag kan i ärlighetens namn inte komma på ett ställe där jag befunnit mig under de sista 19 månaderna där det inte har ammats. Jag tror på fri amning och på att vara lyhörd inför barnets signaler. Lilla W har fått snutta sig igenom nätterna I vad som känns som en mindre evighet. Visst har det varit jobbigt men jag tror att det har varit värt varenda sekund. I mars i år satte vi som mål att han skulle vara amningsfri i december 2011, inte så mycket för att han snart fyller två då, utan mer för att det är då jag skall till Toronto och spela  roller derby VM. Att lämna H och lilla W under tio dagar känns rätt jobbigt som det är, att inte ha avslutat amningen innan dess känns inte rätt avrken för mig eller H. Det finns som jag ser det bara en enda nackdel med att amma/ erbjuda bröstet för snutt - det utklassar alla andra i omgivningen.. Samtidigt så ville vi egentligen inte lägga ner amningen innan inskolningen som sker nu i dagarna..

Men nåja. När vi var på derbyresa till Berlin i vintras höll mina bröst på att explodera. Jag pumpade och pumpade och pumpade. Alla träningar på mer än två timmar var rena tortyren och en can opener i ett mjölkstinnt bröst är inget jag ens önskar min värsta fiende.. När jag kom hem  försökte vi trappa ner, ta bort mål för mål och snutt för snutt. Om sanningen skall fram gick det sådär. Jag var inte helt motiverad, pepp på långtidsamning som jag är, och lilla var absolut inte färdig. Tanken på att sluta amma gjorde mig ledsen och de kvällar/ nätter vi försökte utan slutade i kaos och katastrof. Men så hände det något.  Jag började tröttna på att enbart vara ett par bröst och på att vara låst. man skulle nog kunna säga att jag blev rastlös. I slutet av maj kunde jag säga till lilla w nej, mamma vill inte just nu och han godtog det. När vi åkte till Paris för att spela mot Paris Roller Girls så visste jag att amningen var på väg att bli ett avslutat kapitel. Vi firade genom att dansa oss svettiga på trånga klubbar och derbytjejerna shottade bröstmjölk för glatta livet. När jag kom hem gasade jag ut amningen och nu har det varit slut på amma det i någon månad. 

Om jag saknar det? Jaa..nej. Jag saknar mysfaktorn, att känna hur lill w tankar trygghet, att jag kunde sova (samsovning ftw!) länge på morgonen och att amma offentligt pch slå hål på gemene mans föreställningar om amning för det behövs verkligen. Jag saknar inte att känna mig som en mjölkko, amnings bhar och ömma bröstvårtor. Så är det med det.

Jag heter därför är jag?

Jag har på sista tiden diskuterat det här med namn i allmänhet och namnval till ens avkommor i synnerhet med ett par olika vänner. Vi har pratat om namn vi gillar, namn vi avskyr och namn som får oss att vilja skratta. Är det inte märkligt det här med namn? Hur viktiga de är, inte minst för de blivande föräldrarna under graviditeten, att sitta och spåna, vänta, fantisera? För att inte tala om vikten av namnet sen när ungen väl är ute. Det här är X, inte A, B, C eller D, X. Under hela vår livstid (nåja, i de flesta fall om vi inte väljer att byta..) så skall vi dras med det där namnet som våra föräldrar så omsorgsfullt en gång valde ut till oss. Vi kommer att bli dömda, kategoriserade, och jämförda utifrån våra namn. När jag läser ett namn så får jag ofta en bild i mitt huvud av hur personen ser ut, en bild som skapas av min fantasi, mina förutfattade meningar och av mina tidigare erfarenheter av människor med just det namnet. Det är märkligt, en del personer tycks aldrig växa in  sina namn, känna sig bekväma, andra är namnet personifierat. Jag gillar ovanliga namn, spännande namn. Namn med en historia.

På sista tiden har jag ofta fått frågan vad lilla W egentligen står för. När vi presenterar oss så säger folk ofta vad sa du, sa du? Det står för Warjas och lilla W är ensam om namnet, i alla fall i Sverige.

Var namnet kommer ifrån? Ja det har vi hittat på.  När vi väntade lilla W så funderade vi mycket kring namn och vi hade väldigt svårt att enas. Inte kunde vi döpa ungen till ditten eller datten. En gång i tiden hade jag en gammal avskyvärd lärare  som hette så, hens katt hette det, nej, jag avskyr det, det och det namnet för att mina gamla mobbare hette just så. Nä, om ungen heter det kommer hen garanterat att bli retad. Det låter som en gammal rälig gubbe, nej, min kompis unge heter så. Sådär höll vi på i evigheter, vi skrev listor som vi jämförde, strök över och reviderade tills det tillslut inte fanns ett enda namn vi kunde enas om förutom. Andranamn, ja, ett par, men inga tilltalsnamn. Ingenting kändes rätt och vi la ner det här med namn. Det löser sig när vi träffar krabaten tänkte vi och kände att det var lugnt. Men i början av slutet av graviditeten så kände vi att vi gärna ville ha ett par namn på förslag och kom helt enkelt fram till att om vi inte hittar ett namn vi gillar så får vi väl helt enkelt sätta ihop ett. Både jag och H gillar namnet Varg och vad det står för men tycker att det låter alltför hårt, dessutom finns det en och annan otrevlig Varg i Malmös historia som jag inte gärna vill förknippa min unge med. Den tyska motsvarigheten? Wolfgang? Nätack, det kunde vi i alla fall ensas om ganska så fort. Men om vi skulle ta och ändra Varg då? Ja sagt och gjort. Vi gjorde namnet mjukare och ändrade stavningen så att det blir samma uttal i både Tyskland och Sverige också lade vi till ett W, min favoritbokstav i det svenska alfabetet.

Hittills har vi bara fått positiva reaktioner på namnet och jag måste säga att trots att det kändes klockrent så fort jag fick upp den där kladdiga lilla krabaten på magen så sitter det bättre och bättre för varje dag som går. Hur tänker du om namn? 

Idag är ingen vanlig dag

Idag är ingen vanlig dag för idag är dagen då lilla W börjar förskolan. Och jag måste vara ärlig, det är med blandade känslor vi sitter och käkar frukost tillsammans, jag säger idag skallv i gå till förskolan. Han svarar jaaa, nickar och skojar tittut! Om det inte hade varit för att jag känner mig sjuk så tror jag att det känts bra mycket bättre. Jag har försökt att lägga mötet med den första förskolan bakom mig och sluta fundera kring Malmös sätt att fördela förskoleplatser och konstaterar att det kan bara bli bättre på det här stället. Håll alla tummar och tår för att det går smidigt med inskolningen och att första dagen blir en bra dag och för allt i världen, glöm inte att hålla tummarna för mig, att jag inte blir sjuk på riktigt!

Tack för kaffet

Tack för kaffet Majsan här har du en vissen tulipanaros tycktes lilla W tänka tidigare idag. Annars då? Ja inte mycket mer än sjuk träningsvärk i halva kroppen efter hemmaträningen och kvällens offskate pass. Jag borde verkligen sova, klockan ringer vid sex så att jag kan hänga utanför MFF shopen och köa för biljett mot Zagreb hemma men kommer mig inte riktigt för att sova. Hat ju upptäckt wordfeud vettu.

Pricken och jag

När jag och H kom hem från Paris och återsåg lilla W frågade vi mamma lite skämtsamt om några prickar i pannan. Är det där vattenkoppor sa vi och mamma skrattade, nej bara myggbett. Två dagar senare hade de där myggbetten inte bara fördubblats, utan förökat sig bra mycket mer.. Myggbett? Nä, vattenkoppor. Det var inte riktigt såhär vi tänkt fira den sista semesterveckan men saker och ting går ju inte riktigt som planerat alla gånger och ja, ju tidigare desto bättre. Det enda positiva är att han verkar ha kommit ganska så lindrigt undan ändå, lite feber, inte prickar precis överallt och ändå ett ganska gott humör..

Det här med sjuka barn är fan inte lätt. Jag tycker överlag att föräldraskapet har varit bra mycket lättare än vad jag föreställde mig under graviditeten. Alla vaknätter, tandsprickning, det begynnande trotset, allt går som en dans. Utom när lilla W är sjuk. Jag har så jävla svårt för känslan av maktlösheten sjukdomen för med sig. Att jag inte kan göra någonting för att underlätta tillvaron (det gör jag med alvedon, medicin etc. men han förstår inte riktigt det ännu). Ibland när jag inte kan sova ligger jag i sängen och surfar med iphonen, alltför ofta så hamnar jag på familjelivs forum. Forumet är något av det värsta jag sett på många plan. Trasiga, ensamma, ängsliga människor som vältrar sig i sin egen och andras olycka, ångest och oro. Det brukar resultera i att jag ligger vaken ännu längre och låter tankarna vandra, begrundar människors öden.. Vid ett fåtal tillfällen så snuddar tanken vid död och allvarlig sjukdom och jag blir helt kall i magen och känner hur hjärtat liksom krymper ett par milimetrar. Låt det aldrig hända oss rabblar jag och sen någon timme senare kommer sömnen. 

Halleluljah!

Jag känner att min sfär och mina rutiner har rubbats, inte bara lite, utan en hel del denna natt, morgon och förmiddag. Inte alls på ett dåligt sätt, inte alls, bara ovant.

Istället för att trösta lilla W tre - sju gånger genom att vagga, vyssa, klappa och amma så har jag vaknat  noll gånger inatt, fatta det, n o l l gånger, 0! Och det tar inte slut här. En vanlig morgon är det dags att stiga upp vid halv sex snåret, det är då någon brukar pussa mig på näsan mjukt och milt i väntan på reaktion blir det hårdare och hårdare pussar tills denna någon till slut biter mig i näsan och ropar mamma och då är det dags att möta dagen. vid halv sju ammade han lite, vaknade till och jag sa snälla du vi somnar om igen. Till svar fick jag ett leende och vid halv nio vaknade jag, pigg som en lärka och klev upp.  En och en halv timme senare klev W och H upp glada och utvilade.

Om den sena morgonen beror på bristen av rutiner under sommaren, den utfasade amningen, svampturen igår eller om det bara är en engångföreteelse det låter jag vara osagt. Jag nöjer mig med att konstatera att det var riktigt, riktigt sknt att dricka kaffe på balkongen och höra lägenheten sova. 

W och Gino

Kärlekshistorien fortsätter.

onsdagsfys

Antingen så börjar vi dagarna såhär, eller också så avslutar vi dem med lite fys hemma på vardagsrumsgolvet. Armhävningar, situps, squats, pull-ups också masken och lite burpees (när grannen under inte är hemma..) Det känns så jäävla motigt varje gång när jag skall till att börja men när det är klart så känner jag samma stolthet varje gång. Jag måste bygga muskler för att bli en bättre derbyspelare, jag måste träna kondition för att bli en bättre derbyspelare och det finns ingen bättre tid att börja än nu. Att jag sen blir påhejad av lilla W gör faktiskt saken betydligt lättare..

 Vad vi gjort mer idag? Lagat mat till Dusty, städat hela lägenheten och tvättat. Mindre styrelsearbete än vad som borde blivit gjort, mer livsnjuteri. Nä, om man skulle ta och ta tag i det där sista styrelsearbetet och sedan krypa ner i sängen bland krispiga nytvättade lakan för att ligga och lyssna på lilla ws andetag innan sömnen kommer och tar en. Jo, så får det bli. Det är en stor dag imorgon, jag skall göra något som jag tycer är värre än att gå till tandläkaren, nej, jag skall inte till gynekologen - gissa igen.

Lycka i en vattenpöl

Frukost

Vaniljsoygurt med färska jordgubbar. Fantastiskt gott tycker både W och jag.

En liten förskoleuppdatering.

Områdesansvarig är nu kontaktad och har lovat att kolla upp situationen, men också förskolan. Först var hon benhård, då är det sist i kön som gäller. Jag förklarade läget och berättade vad som hänt, mycket olyckligt replikerade hon och jag håller ju med - vadannat finns det att göra? Och där, mitt i samtalet så verkade hon tina upp litegrann, frågade efter vår adress och nämnde att det nog skulle kunna finnas platser på både en och två andra förskolor i närheten. Hon fick mitt nummer och skulle återkomma. Jag väntar med spänning och en rejäl portion ångest.

Besöket på förskolan.

Okej, jag var inte jättepeppad när jag skrev förmiddagens inlägg om förskolebesöket, det är jag den första att erkänna men på väg dit så ändrade jag faktiskt uppfattning. Jag peppade upp mig och tänkte på hur bra det kommer att bli för W, hänga med andra ungar, utbildad personal och allt det där och när jag hittade huset med en jättestor och vacker gård så kände jag mig riktigt väl till mods. Fina, ljusa lokaler skymtade inanför fönsterrutorna och glada barn på gården. Fy fan vad fint tänkte jag och tog ett kliv in genom grinden. 

Avdelningen och den personal som stämt träff med mig klockan tio var inte längre där, de hade gått på promenad så jag satte mig ner och väntade, alla som jobbat i skolan och förskolans värld vet hur stressigt det kan vara om dagarna, hur lätt det är att glömma bort ett möte och att barnen alltid måste gå först. Inga problem. Efter många om och men så hittade jag rätt, en pedagog som jag tidigare pratat i telefon med och som skulle kunna svara på mina frågor. Perfekt tänkte jag. Stora fina lokaler, mycket inbjudande och fina leksaker. W tog för sig och utforskade och jag kände mig lugnare. Tills dess att vi började prata.

Jag frågar om antal barn i gruppen och ålder, personaltäthet och om maten. Stora barngrupper, 22-25 barn på två barnskötare, en pedagog och ibland en förskollärare. Halvfabrikat. Enligt kommunens hemsida så är det en Reggio Emiliainspirerad förskola och jag kan inte låta bli att fråga vad som menas med det. Jag möts av en fågelholk. Hur menar du? Ja, vi skall få gå på kurs till hösten. Själv tänker jag att att det är snicksnack, att man alltid bör se barnens potential istället för deras brister. Det finns ingen metod för Reggio Emilias arbetssätt och synsätt. ”Det är ett tänkande som har vuxit ur en djupt demokratisk syn på människan och där kommunikationen är livsavgörande.. det som är intressant är inte en pedagogisk metod utan det är barnet. Barnet är subjektet, inte metoden”  (Jonstoij & Tolgraven)  Reggio Emilia-inspirerat arbete tenderar att framställas som kvalitativt överordnat den verksamhet som arbetar efter den "vanliga" läroplanens intentioner, att man sätter en fin etikett/profil på förkolan för att ge den en högre kvalitet och så är inte fallet. Förskolans kvalitet kommer med professionella, medvetna och reflekterande förskollärare och pedagoger. Jag frågar efter verksamhetsplanen och hon säger att hon inte riktigt vet, hon vet inte om det finns någon sådan och jag säger att det tror jag nog. Jag skall få prata med någon annan, någon som vet säger hon och frågar om det är okej att vi går till lekplatsen där dom andra är. Givetvis säger jag och följer efter henne de där tvåhundrametrarna till en av Malmös finaste lekplatser. Och i ett hav av barn, föräldrar och personal från olika förskolor så ställer jag samma frågor om igen, jag förväntar mig andra svar men det kommer inga. Jag frågar lite försynt om förskoalns genusperspektiv och förskolläraren svarar "flickor är flickor och pojkar är pojkar". Jag känner hur en del av mig går sönder litegrann, jag blir så trött. Jag frågar om pedagogiska mål och arbetssätt, jag frågar om de har något miljötänk, hur de arbetar med värdegrundsfrågor och vid mina fötter står lilla W och hänger, nyfiken men reserverad inför alla nya ansikten. Ett litet barn kommer fram till honom, jag skulle tippa att barnet i fråga är 18-20 månader, däromkring och söker kontakt. W är nyfiken och de läser uppenbart av varandra. Samspelar. Tar på varandra och möts där mitt bland alla barn.  Fan vad fint tänker jag och i samma ögonblick blir W skrämd av någonting och börjar gråta. Pedagogen som jag står och pratar med ryter till, tar det lilla barnet i armen och skakar det. Ryar "gå härifrån du bara stör och nu fick du den lilla pojken att börja gråta."  Vi vänder den vuxna ryggen,  går till barnet och fortsätter att trollbindas av mötet. Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om det timslånga mötet, saker som gör mig ännu säkrare på att det här inte är rätt plats för oss men jag orkar inte riktigt.

Jag tänker att det inte är lönt att boka ett nytt möte, jag tror ändå inte att jag får svar på några frågor och jag vet att W aldrig kommer att gå på den här förskolan. W och jag tackar för oss och det är med tunga steg jag går från parken. Hur fan skall jag lösa detta nu. Jag orkar inte en termin till utan barnomsorg. Jag gör fan inte det.