Tisdagsfunderingar om att öppna

Klockan är 06:31 och jag har redan hunnit duscha, druckit kaffe, borstat tänderna, klä på mig och cykla till jobb för att öppna förskolan. Väl på plats har jag larmat av, tänt alla lampor, satt igång diskmaskinen, lagat kaffe, ställt i ordning alla stolar och "öppnat" personalrum såväl som avdelningar. Nu sitter jag bara
Här och rullar tummarna (nä det gör jag inte, jag planerar de kommande veckornas samlingar och funderar på vårs rutiner..) i väntan på barnen. De första barnen droppar in antingen typ nu eller runt halv åtta.

Det är något visst med en förskola utan barn.. Det känns så fel på något sätt, det är nog tystnaden och stillheten som gör det. Huset knäpper, knakar och surrar. Det känns nästan som att huset värmer upp inför dagens hysande av barn. Jag gillar att öppna - inte bara att sluta tidigt och kunna njuta av dagarna. Jag gillar att stiga upp när nästan alla andra sover, göra mina morgonrutiner i fred och sedan cykla genom ett mörkt, sovande Crime City. Att få morrna mig lite extra, värma upp och komma igång i takt med att barngruppen växer.