Försöker att hinna ikapp det där som kallas livet

Sitter här vid köksbordet och försöker att hinna ikapp mig själv. Alla mejl, alla missade telefonsamtal, alla förfrågningar och alla inlägg på facebook. Informationssamhället är så jävla fint på många sätt och vis men nog fan kan det få den mest stresståliga individen att gå upp i limningarna.

Jag har prioriterat att hänga med familjen i ett par dagar och dessutom återhämtat mig från världens mest elaka urinvägsinfektion som vägrat ge med sig så jag har varit lite frånvarande ett tag. I morse när jag loggade in på min derbymejl hade jag 38 olästa meddelande. Sen igår kväll vid tio tiden. Sex av dessa mejl där avsändaren enbart ifrågasätter mig varför jag inte svarat (på en ickefråga, som vi redan diskuterat..). Sitter med andra koppen kaffe för dagen och loggar in på min privata mejl. Har ytterligare fyra olästa meddelande där från samma person. "Jag skriver till dig angående xxxxxx, varför svarar du inte på mina mail???!?!" Det första är daterat med tiden 18:07, det andra 18:27, det tredje 18:45 och det fjärde 19:00.  Fick även ett chattmeddelande på facebook "jag vet att du har en iphone så du ser mina mail." HAHAHA: Alltså kom igen nu mina vänner. Jag brukar inte gilla att prata i termer som normalt och onormalt och skall därför inte göra det heller. Jag skall gå längre än så. Det här är helt jävla sjukt! Har folk inget liv? Skall inte jag få ha ett liv?  Om jag inte svarar de tio första signalerna så kommer jag inte att svara de fem andra gångerna ni ringer heller. Okej?

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar att se nya mejl i min inkorg, det är en stor del av mitt jobb som tränare och styrelsemedlem i CCR, det är absolut inte det jag menar. Men ibland tar det bara stopp. Typ som nu. Dumma frågor brukar inte få dumma svar, i alla fall inte av mig,  för i min värld finns det inga sådana, fram tills idag. Typ. Tack för att jag får kräka ur mig bloggy.