Ett litet förtydligande.

Känner att jag måste förtydliga en sak. Riktigt så illa som det verkade i förra inlägget är det faktiskt inte, väggen är inte alls sådär nära.. På det stora hela mår jag bra. Ja, jag är jättestressad stundtals och frågar mig ofta varför jag sysslar med derbyn och svaret blir alltid för att jag gillar det, den får mig att må bra. Jag frågar mig ofta varför jag sysslar med någonting över huvud taget och jag vet att jag måste bli bättre på att säga nej, att reflektera är viktigt. Allting har varit så väldigt väldigt mycket den sista tiden, ja nästan de sista tre åren om jag tänker efter. En jobbig graviditet, att plugga dubbelt, tiden med en nyföding, att H har arbetat på annan ort så mycket, uppsatser, en krasslig hund och exjobb, ja allt, men sådant är livet. Det har gått i ett och när jag tänker tillbaka och jag har inte riktigt hunnit andas när jag varit mitt inne i det. Nu när jag väl är ute på andra sidan och är färdig med det mesta så förstår jag inte riktigt att jag orkar, att jag faktiskt klarat det. Det känns lite overkligt.

Men det finns en anledning till att jag varit lite extra nere de senaste veckorna. Kommer du ihåg när jag trillade och slog svanskotan så att jag kissade ner mig? Smällen tog ganska illa och det visade sig att jag fick en spricka i svanskotan. Något som har gjort och gör förbannat ont nu snart en månad senare. Jag kan inte sitta ordentligt, inte gå på toaletten, inte cykla normalt, inte sova som jag brukar och inte skatea ordentligt och det har tagit hårt på mig. Jag är inte van vid att inte kunna träna på grund av skador. Jag är frustrerad, ledsen och grinig. Jag är orolig att det skall ta lång, lång tid innan det läker ordentligt och slutar göra ont och med skadan kommer insikten: jag kan inte prestera alls så bra som jag brukar göra på tracken och med insikten kommer rädslan: jag platsar inte i laget.  Det är på det stora hela mycket grubblerier just nu. På lördag boutar vi Paris och jag har varit i valet och kvalet om jag skall bouta eller inte, så ont gör det, men jag har bestämt mig för att köra på nu. Jag får vila när jag är död som Suzan/ Ett dussin pannor skulle ha sagt.

Summan av kardemumman: du behöver inte oroa dig, jag klarar mig alltid men ha gärna lite extra förståelse för att jag är inne i en svacka och att jag kanske är grinig. Ge mig ett leende och en kram så blir det bättre.