det här med barnvakt

Igår var första gången som vi hade barnvakt igår, w blir sex månader på tisdag. Det blev verkligen ingen lång barnfri kväll igår men det var helt enligt förväntningarna. Jag och H lämnade lägenheten, mormor (min mamma) vesslan och lilla w vid åttasnåret. Klockan tio cyklade jag hem genom sommarkvällen till en övertrött, varm och ledsen liten människa, och en ännu tröttare och varmare mormor. Det finns många förståsigpåare och allvetare i vår direkta närhet och det är få saker som väcker så många åsikter och tankar som graviditet och föräldraskap alla tycker någonting kring detta, oavsett erfarenhet, och tyvärr så är det så att många människor inte nöjer sig med att tycka, utan går in för att pracka på sina åsikter på medmänniskor till 110%. Sedan lilla W firade sin tremånaders dag har jag snappat upp allt fler indikationer på att vi "borde": sluta klema bort honom, ha barnvakt - ta hand om oss själva, egentid, att han skall sova i egen säng, sluta amma så fritt, lära honom att vara ensam, sluta ta upp honom varje gång han skriker osv. Det är BVC-sköterskor, polare, röster ur föräldragruppen, och allmänt folk i vår imgivning som hintat, kommit med direkta råd och fällt kommentarer och det gör mig så satans förbannad, allt blod i min hormonfyllda kropp kokar. Jag brinner för långtidsamning, samsovning och att lyssna på lilla ws behov och rätta mig efter dom, inte tvärtom. För mig är det självklart att anknytning och utveckling går hand i hand hos det lilla barnet, en trygg anknytning och känslan av att vara uppmärksammad ger en stabil grund hos barnet och ökar chanserna för en god social utveckling, en grundtrygghet och därmed ett bra liv.. så varför skulle inte jag ge det barn jag satt till världen detta? Om inte jag varit hundraprocentigt säker på att lilla w och mormor känner sig trygga med varandra och att mormor känner att hon klarar av att passa honom så hade jag aldrig bett låtit dem vara ensamma, i en och en halv timme så gick det bra igår och sedan blev W ledsen. När mormor inte tyckte att det kändes bra och att hon inte kunde trösta W så smsade mormor och jag cyklade hem, något som är självklart för oss då w behövde trygghet. Alla nöjda, alla glada. Utom du, som ännu en gång känner att du måste berätta för mig hur fel jag gör och att lilla w är sjukligt beroende av mig. Min bägare har nu fyllts till bredden. En kommentar till och du kommer att fotas ut så långt från vår circle of trust att du aldrig kommer att kunna ta dig tillbaka. capice?