tisdag, december 20, 2011

Att natta ett barn..

..eller snarare att inte natta.

I januari blir lilla W två år. 2 år. I nära 730 dagar har lilla Ws nattningar tagit mer eller mindre lång tid. Oftast mer om sanningen skall fram. Som nyföding var det ingenting alls som gällde tills amningen kom igång. Sen var det bröstet som gällde, mycket länge och alltid. Efter det att vi slutade amma har jag eller H klappat och gungat honom till sömns. Att W ska somna ensam har liksom inte varit aktuellt, varför skulle han tvingas ligga ensam i ett mörkt rum när ingen av oss vill göra det innan vi skall sova? Vi har inte riktigt fått ihop det där, alls. Varför lägger man sina barn under gråt och tandagnisslan? Men så i takt med att W blivit äldre och äldre så har nattningarna tagit allt längre tid. en halvtimme, trekvart, en timme. Två timmar. Det har blivit ohållbart. W har gått från att somna när man stryker honom över ryggen, vaggar sängen till att inte somna såvidare han inte ligger på mig, allra helst under huden, tätt, tätt, tätt.  Också har vi liksom fått nog, vi pallar inte mer så igår så gjorde vi klart för honom att vi ligger i sovrummet tillsammans med honom så länge han ligger i sin säng. Nej. Inte ligga ner, nähänä sa jag ovh gick ut ur sovrummet. Gråt. Jag gick tillbaka in direkt igen och frågade om han ville ligga ner, nej. Ingen gråt, bara en unge som sitter i sängen och babblar rundor. Ett litet "mamma kom" och jag gick in, "sova" sa lilla W och la sig ner i sin säng med mig bredvid sig, sov på fem minuter. Nu ikväll så skulle jag natta w trodde jag. Inte då. Vi gick in i sovrummet tillsammans, lägg dig ner sa jag, nej sa han. Okej då, då går jag ut nu, du får gärna ligga ensam i vår säng, godnatt och väntade mig ett vedesutbrott. "godnatt mamma" sa lilla w som nyss var en liten liten bebis och la sig ner på min huvudkudde, drog upp täcket till hakan och bundade. Nu, en kvart senare hörs ljudliga snarkningar från sovrummet.

Jag har ingen aning om hur det blir imorgon och just nu spelar det mindre roll men om sanningen skall fram så känns det väldigt, väldigt märkligt att inte ligga där brevid ungen sin och höra andetagen tas över av sömnen. Nåja. Nu har jag ju tid för annat.

2 kommentarer:

curiousheathen sa...

Jag sitter här och ler - så fantastiskt det ändå är, plötsligt är ungen bara redo och tar det där klivet och som förälder står man kvar och förvånas.

Mia sa...

Vad härligt, måste vara skönt att de två senaste nattningarna gått så bra. Skönt att kunna ägna tid åt annat!

Annars håller jag med dig, varför låta ett barn sova ensamt? Finns det någon annan levande varelse/art som mer eller mindre lämnar sin unge om nätterna? (...det finns det säkert men för min del känns det en smula märkligt.)