Något jag aldrig kommer att vänja mig vid är hur de allra flesta som bor i den här staden ser ut. Färglösa människor utan hopp, böjda huvuden, krokiga ryggar och neddragna mungipor. Jag har aldrig mött så många rädda, missunnsamma och olyckliga människor som innan jag kom hit. Det är helt otroligt, för mig som kommer från en helt annan kultur. H förstår det bättre men ändå inte - han är inte sådan. Han har tagit sitt liv i sina händer, gjort något - precis som våra vänner här. Den grå massan är så stor så stor. Fylld av informella regler och strukturer, präglade av en tid som varit och fasthållna av sina egna rädslor. Beklämmande? Ja. Det är sällan jag har så mycket ångest som när vi är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar