Så var det dags.Jag laddar med bilder från World Cup 2011 och ljummet kaffe. Äntligen, äntligen, äntligen dags att åka till Helsingfors för att ännu en gång bouta tillsammans med mitt kära Team Sweden. Imorgon så spelar vi mot Team USA och några av världens bästa derbyspelare och på söndag är det bootcamp som gäller för hela slanten. Helgen kommer att bjuda på mer än 15 timmars onskates för min del och det känns helt fantastiskt. Som jag har längtat, längtar men oj vad nervös jag är. Nu är jag inte så mycket för det här med idoler och blir sällan starstruck men shit pommfritt alltså, vilka kvinnor det är jag kommer att få träffa i helgen. Det är intressant det här med derby, relationen mellan ens förebilder och en själv ser helt annorlunda ut än inom någon annan sport som jag känner till. Det är mer jämnlikt och även om den där idoldyrkan faktiskt finns så har den flera sidor, vi kommer varandra nära och blir personliga och jag måste säga att jag gillar det. Skarpt. Nu skall jag hetspacka innan jag skall möta kära Evil Eye vid tåget som tar oss över sundet till Kastrup.
Dagens sanning. Jag hämtar w på förskolan efter att ha stressat dit. Han är nästan ensam kvar på gården och i mitt mammahjärta hugger det till för en tiondels sekund fylls hela jag av det där dåliga samvetet tills det att han ser mig och bubblar över springer mot mig och kastar sig i min famn och berättar om dagen som varit. Tillsammans går vi hemåt hand i hand och uträttar vardagsbestyren. Vi handlar, tvättar och plockar undan innan vi tar bussen in till stan och ordnar med födelsedagsöverraskningen. Efter alla måsten när vi ligger i sängen och pratar så säger han mamma, jag älskar dig och jag är glad när du är med mig och är glad och nör e har somnat, det är då jag inser att det är så det måste vara. Jag skall ägna mig mer åt det som gör mig glad här i livet. Nästa uppdrag får bli att dumpa
energitjuvarna. Picture stolen from facebook.
Jag har haft en solig, svettig, itmanande och rolig dag och här ligger jag nu i min säng med pickande hjärta och darrande muskler. Endorfinkickad och utmattad efter kvällens fyratimmarspass. Att bli coachad av Joy Collission är något av det mest fantastiska jag varit med om på mycket länge.
Ja! Äntligen onsdag! Jag älskar onsdagar, eller ja, känslan som onsdagen lämnar efter sig när den är över: att det snart är helg, att mer än halva veckan har gått. En annan anledning att älska onsdagar är det faktum att Crime City har lagträningar på onsdagar men dag kommer det inte att vara en vanlig lagträning, nej, idag kommer vi att bli coachade av ingen mindre än Joy Collission, team USAs kapten och MVP under 2011 års world cup. Det kommer att bli en perfekt uppladddning nför helgen och förhoppningsvis så släpper en del av den nervositet jag känner. Innan dess skall jag överleva ännu en dag på jobbet, och förhoppningsvis går det bra. Ny terminsstart betyder nya barn och nya konstellationer i barngruppen, något som alltid resulterar i att det blir lite stökigt innan alla har hittat sina platser. Men ja, skitsamma, jag tänkte inte prata jobb just nu, jag ville prata roller derby på dagens program finns det en coaching workshop, offskates och ett gäng timmar onskates. Åhh vad jag ser fram emot kvällen!
Jag har panik över att organisera denna flytt och allt vad det innebär med att byta bostad. Jag fattar inte riktigt varför - jag har flyttat hela mitt bohag i alla fall sex gånger innan och det har gått helt okej alla gånger. Kanske beror paniken på att detta är första gången jag flyttar med barn och allt vad det innebär, att jag är orolig för hur han skall ta det. Kanske beror det på att jag skall rodda i allt detta ensam, eller ja, utan H. Jag är inte van vid att fatta stora beslut ensam utan vi gör ju alltid allt sånt här tillsammans, att flytta när han inte är hemma var nog ingen bra idé. I alla fall så känns det hela tiden som att jag har glömt bort något, som att det är något superviktigt som jag missar.
Alltså åhh vad jag är sugen. Jag vill tatuera mig. Nu. Jag har så många idéer och tankar och är så peppad att jag håller på att krypa ur skinnet men istället för att boka tid så är jag förnuftig och vuxen och inser att det inte är det smartaste att lägga ut flera tusentals kronor på nya tatueringar när vi är mitt inne i en flytt och allt vad det innebär med dubbla hyror, flyttkostnader, och småshoppande till nya hemmet. Den som ändå hade haft lite mer cash på fickan alltså. Om pengarna inte hade varit ett problem hade jag tatuerat färdigt min högra arm och höger ben. Mina knogar hade fått sig en omgång och låret också. Inte blir det bättre av att jag sitter och tittar på fantastiska foton på instagram och följer begåvade tatuerare världen över. Alltså åhh.... 
Äntligen är det helg och äntligen är vi lediga, inga måsten, ingen stress. Vi firar helgen med BVC-besök och tvåochetthalvtårskontroll, malmöfestivalbesök med karusellåkande, ballongspanande, öldrickande pizzaätande och båttrampande i goda vänners lag.
Helgen var utmattande men helt fantastisk. Jag åkte till Västerås, eller ja, Hallstahammar för att coacha tillsammans med Muffa. Tåget körde in på perrongen i Västerås 12.30 och tjugo minuter senare sladdade Foxen in på parkeringsplatsen till en extremt charmig jympahall med halt trägolv och 26 förväntansfulla derbytjejer. Ubder lördagen körde vi fem timmars onskate och två timmars offskate med fokus på basic skills och väggar. Efter avslutat pass blev det öl och stughäng innan jag stupade tidigt i säng för att vakna fräsch som en nyponros och peppad inför ett nytt skatepass med fokus på packwork och kommunikation.
Jag är djupt imponerad av alla som deltog i bootcampet, alla som pushade sig så hårt och såg till att ligga i sina learningzoner under mer eller mindre hela helgen. Att coacha tar mycket energi, det skall skrivas träningsupplägg, en måste vara så närvarande under passen och helst av allt så skall alla känna att de fått någon användbar feedback och konstruktiv kritik men det är helt klart värt det, särskilt när en får träffa så fantastiska människor som i helgen. Och med en menar jag jag.
Som vanligt så bjöd Sj på totalfiasko tågförseningar på timmar på grund av datahaveri och människor på tågen. Som tur är hade Muffa med sig sin dator så att vi kunde titta på bouts och slå ihjäl lite tid. Först ut var Finland Sverige från världscupen i vintras, fyfan - ren pch skör ångest. Jag har aldrig innan och aldrig efter spelat ett så katastrofalt dåligt bout. Som jag skämdes bör jag tittade på det, tur för mig tittade vi även på Crime City Rollers mot Vagine Regime Nordic från Derbyfestivalen vilket fick mig att må lite bättre.
Helgen och jobb sätter sina spår. Träningen också, vi har haft tvådagarstryout och minimum skills denna veckan och idag är det onsdag. Jag är trött så trött, trots att jag inte varit med på allt. Jag orkar knappt hålla ögonen öppna men får ingen ro att slappna av, flytten snurrar, framtiden snurrar, viljor snurrar.
Så sitter vi på ett tåg till Västerås jag och Muffa. Två dagar sprängfyllda med coaching, derbysnack och häng. Febern är borta, halsontet är borta, lite trötthet kvar och en pepp som är på topp.
Boendekrisen är löst! Prisad vare mäklaren och bostadsmarknaden! I gårdagens feberdimma klädde jag på mig och åkte till ett av stadens alla mäklarkontor för att skriva kontrakt på vårt nya boende. En fantastisk tre och en halva som vi får nycklarna till en vecka innan vi skall vara ute ur nuvarande boende. Sju dagar. Det känns helt fantastiskt, att ha gått från att inte ha något alls, inget vi gillar men eventuellt med tillträde i november till att hitta en lägenhet som känns som drömboendet med inflyttning sju dagar till godo. Åhh vad jag känner mig lätt. Och glad. Här skall flyttorganiseras så snart jag mår bättre!
Den där bostadscirkusen verkar aldrig ta slut men min ork har gjort det. Stressen har tagit ut sin rätt och jag ligger däckad hemma i soffan med feber och ont i öronen. Jag kurerar mig med ingefära och echniagard och knaprar Alvedon i överkant. Klockan 06.00 lördag skall jag vara frisk för då skall jag till Västerås tillsammans med Muffa och coacha bootcamp.
Imorse insåg jag att vi bara har några få veckor kvar i huset och den här lägenheten och att boendesituationen ser allt annat än ljus ut. Det var som ett knytnävsslag i magen. Hur fan skall jag få ihop det här? Fantastiska människor i vår omgivning erbjuder kolonistugor, soffor och extrasängar till oss och det tar vi tacksamt emot. Som en nödlösning, en mellanlandning men klart är att vi måste hitta något eget och det snart. Lägenheterna som kommer ut på hemmet nu har inflyttning i november. N o v e m b e r. Då är det vinter och snart jul tänker jag. Hjälp. Det måste lösas på annat sätt.
Jag blir vemodig när jag tänker på att flytta och lite melankolisk också. Vi flyttar inte för att vi inte trivs. Vi flyttar för att det inte är något alternativ att bo kvar på grund av att lägenheten har för få kvadratmeter. Jag har, förutom i mitt föräldrahem, aldrig bott i en lägenhet så här länge innan, fyra och ett halvt år är en evighet. Det är mitt och Hs första boende. Jag köpte denna lägenheten till oss när han bodde i Tyskland och jag minns så väl hur vi målade hela lägenheten tillsammans och drack champagne i det ekande vardagsrummet kvällen då vi fick nycklarna till lägenheten. Vi byggde ett liv ett hem tillsammans här. Det var här vi stuvade in många kompisar inför bröllopet, det var här vi plussade och sen, sju månader senare kom vi hit med en liten liten människa. Vi har så jävla fina grannar. Innan bodde Jonas och Elena här i dörren brevid, då träffades vi varje dag. Nu bor hans bror där. P bor på samma våning som oss och på våningen under har vi lila Ws bästa kompis, eller som han säger "min storelillebror" och hans familj. Det hejas och snackas och småpratas titt som tätt. Jag känner nästan alla boende i huset vid namn tack vare grillfester och år av styrelsearbete. Jag vet att vi måste flytta, inte bara för att lägenheten faktiskt är såld utan för att det är dags att vända blad och visst är jag förväntansfull. Och rädd. Och lite orolig. Kontrollfreaket i nig har freakat ut för längesen.
Jag tycker att det är svårt att som coach motivera mina spelare att ge allt när jag möts av detta i hallen en kvart innan träningen börjar..
Nu har jag tittat på vad som känns som hundra lägenheter och ingen är min askungesko. De är för stora, för små, för slitna, för dyra, för dålig ekonomi, har fel läge och sådär fortsätter det. Vi trodde att vi hittat den perfekta lyan tills banken sa stopp - föreningen har för dålig ekonomi och riskerar att bli bankrutt inom något år så nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Hela huvudet snurrar av avgifter, amorteringar mäklarbeskrivningar och planskisser.
Tar en runda innan frukost och känner hur svetten bryter fram i nackhåren innan jag ens passerat tre kilometer. Adrenalinet pumpar och jag njuter av söndagmorgonens tomma gator. Södra, västra, östra kyrkogården, till stationen, kungaparken och vidare till Malmö stadion och pildammsparken och sedan hem till min älskade familj. När jag tar av mig skatesen hemma på hallgolvet är det med darriga ben och adrenalinstinna hjärtslag i öronen. Det finns ingenting som Hjälper mig att rensa huvudet så som en skaterunda där jag verkligen pressar mig själv.
Jag blir fan tokig. Jag vet inte vad jag skall ta mig till med mitt hår. Med färgen, frisyren, stylingen. I garderoben finns det bleknedel, svart färg, och en sorts hemma jag aldrig testat tidigare. Problemet är stt jag inte vet vad jag vill, hur jag vill ha det. Lång lugg, kort lugg, sidecut? Svart, rött eller ljust? Vill jag ens ha kvar dreadsen? Jag veeeeet inte. Jag vet bara att jag behöver en förändring.
Peppen är total! Idag är det möhippa för en annan kollega (alla mina kollegor är fantastiska, det framgick inte riktigt i gårdagens inlägg) och jag är jättepeppad. Kan inte låta bli att tänka på mitt eget bröllop. Min och Hs dag. Det känns som igår trots att det är så mycket som har hänt och jag vet att det är med honom jag vill vara.
Och jag har härmed överlevt den första jobbveckan efter sex veckors ledighet. Känslorna avlöser varandra, ena dagen älskar jag mitt jobb, andra dagen känns det tungt och slitig, en sak är säker trots allt, jag trivs och jag är glad över att gå till jobbet varje morgon när jag vaknar. Dagen idag är en känslomässig bergochdalbana utan slut.
Det har varit en lugn dag med både skratt och tårar på jobb. En kollega har slutat, en fantastisk förskollärare, varm och genuin människa som får mig att vilja vara bättre, göra bättre och sikta högre har lämnat vårt arbetslag och hon fattas mig redan. Hade det inte varit för henne så är jag inte ens säker på att jag plockat ut min examen och fått peppen tillbaka. Hon kommer att uträtta underverk på sin nya arbetsplats, det är jag säker på och jag vet att hålet hon lämnar efter sig kommer att fyllas. Så småningom. Jag cyklade hem vid fyrasnåret med varma ord i magen och ett nytt nyckelband i väskan för att som hastigast träffa en vän jag håller mycket kär, en vän som skall flytta,en vän jag kommer att sakna att ha i samma stad.
Kvällen bjöd på night skate tillsammans med fint sällskap och vad jag uppskattade det till ett hundratal människor och folköl hos andra vänner. Det har varit en dag full av skratt, tårar och kärlek. Nu när jag går och lägger mig så känns det lite grann som att vända blad och slå upp ett nytt kapitel, det är tomt och lite tungt men jag tror också att det kan bli väldigt väldigt bra - för alla inblandade.
Så är jag tillbaka på jobb efter semestern. Lokalerna luktar instängt och tomt. Tillsammans börjar vi dra upp riktlinjer för hur hösten skall se ut, en höst med många förändringar och andra uttryck än vad som först väntat. Jag tittar i min kalender och inser att alla helger till slutet av oktober är fullbokade, en del dubbelbokade och konstaterar att det här med heltidsjobb, föräldraskap och föreningsliv det är rätt stressigt ändå. Det är den sjunde augusti och träden har redan börjat släppa sina blad men jag kan inte riktigt förlika mig med tanken på att sommaren är över.
Ja det kan jag det. Ljuga så att jag nästan tror mig själv. Att träna, att skatea är det bästa jag vet och jag mår inte alls bra av att inte ha tränat på riktigt på så länge (insanityn ger inte alls samma sak då jag gör den ensam). H är hemma nu och han ser detta, en av anledningarna till att jag älskar honom så högt, strax efter att jag skrev förra inlägget föreslog han därför en tur över till Köpenhamn och Copenhagen Rollerderbys scrimmage. Sagt och gjort, en del tågmissar och felaktiga byten gjorde att vi kom lite sent men en dryg timmes scrimmage fick jag i alla fall och mår idag mycket, mycket bättre. Nu är jag redo för en söndag fylld med lägenhetsjakt, lekplatshäng och om vädret håller i sig en uterull runda med Vesslan.
Ja, så sålde jag vår lägenhet och på kontraktet står det att det skall vara överlämning fredagen den 28:e september. Vi skall verkligen flytta och det snart, det finns bara ett problem och det stavas nytt boende.. Vi har ingen ny lägenhet och just nu finns det såklart inte alls många lägenheter av intresse ute på marknaden heller, vi luskammar hemnet i jakten på en ny bostad och diskuterar fram och tillbaka, vad vill vi ha, vad måste vi ha, vad är viktigast? Läget, badkar, tvättmaskin, balkong? Hur stort måste vi bo? Hur mycket är det rimligt att en betalar varje månad för ett boende? Ett boende kontra ens drömboende? Jag vet verkligen inte alls och just nu står jag helt handfallen. Hur bor ni? Vad är rimligt att betala för det? Var bor ni och vad är bäst med där ni bor?
Så var den lägenheten såld. Vi skrev papperna idag och känslan som infann sig förklaras bäst med tomhet och glädje i ett. Vi firade med karuseller i folkets park och sushi i solskenet. Helt galet, jag kan knappt fatta det, har ute heller intimt insett att jag just skrev på kontrakt om överlåtelse den 28:e september - det är typ jätte, jättesnart! Men åhhh fy faaaan vad jag är glad!
