faliures, nej, insikter.

generellt sett så mår jag sjukt jävla bra, det går inte att ta miste på. skillnaden mellan då och nu är total, det går knappt att jämföra,  men så ibland så är jag på väg att trilla ner i något av alla dessa svarta hål som ploppar upp då och då och en av mina största fasor är att de skall vara avgrundsdjupa, jag orkar fan inte falla, landa, börja klättra, falla och kämpa. det finns inte tid till det, inte riktigt orken, det var med nöd och näppe som jag tog mig upp sist. igår var en sådan dag, en riktigt tung dag.

jag hade kursintroduktion på orkanen, den tredje i raden för den här hösten, och mamma hade tagit sig ledig från jobb för att passa lilla w. jag var redo för ytterligare en heldag på skolan, taggad till tänderna för att börja kursen barns tidiga läsning och skrivande men när jag väl satt där insåg jag att det inte fanns en chans i helvetet att det skulle fungera: grupparbeten, observationer i skolor, elevtextanalyser i par och ännu mer basgruppstid förlagd på orkanen. det funkar inte när jag inte har barnvakt så jag tog beslutet att hoppa av direkt vilket är det enda förnuftiga att göra. redan innan jag har formulerat meningen till kursansvarige så börjar förklaringarna och oredan i mitt huvud. jag skapar olika svar, förklaringar och ursäkter åt mig själv, för att legitimera mitt val - även om jag vet att det är det enda rätta och jag blir så jävla trött på mig själv. på mina höga krav, att jag aldrig kan duga åt mig själv - att jag aldrig får vara bra som jag är. det gör ont och det tar ork. en destruktiv del av mig som pockar på, som vill att jag skall misslyckas så att den kan börja förakta resten av mitt jag i högre utsträckning.

att försöka plugga till körkortet, vara ensam med hund, bebis och att läsa 100% samtidigt som man är aktiv i styrelsearbete och tränar ett par gånger i veckan det räcker gott för mig. jag pusslar så det räcker och blir över redan (nu börjar jag igen...) 


jag tänker på min mammas kloka ord "se det som en styrka att du förstår att säga nej redan från början istället för att komma på det under resan." och tvingar mig själv att inte tänka på det. jag är bra som jag är, jag har inget att bevisa, inga måsten att klara av och ingen anledning att förakta mig själv för mina misslyckanden.