Fri!

Okej, jag tänkte skriva om någonting som kanske kan uppfattas som lite äckligt nu. Så sluta käka på den där kanelbullen så att du inte börjar må illa.

Idag har jag varit och plockat bort de stygn som jag fick för dryga två veckor sedan när jag opererade bort två elaka födelsemärken. Hudläkaren ordinerade strängt två veckors vila, icke förhandlingsbart med motiveringen att det kan bli väldigt fula ärr annars. Haha tänkte jag, det är inte direkt så att jag inte har några ärr sedan tisigare så vad spelar ännu ett för roll. Förr förra söndagen så tränade jag litegrann men insåg ganska fort att det gjorde för ont så jag hoppade av. Tränade sedan inte förrän nu i fredagskväll men besvärades fortfarande av suturerna, funderade seriöst på att klippa bort dem själv då jag upplevde att de drog och gjorde ont när jag rörde på mig men lät bli efter stränga ordrar från Smärta och Fenix. Har tränat som en galning i helgen och besvärats litegrann av dem men inte nämnvärt, fast det beror nog snarare på adrenalinet än på en avsaknad av smärta för idag fick jag mig en liten överraskning när jag kom till distriktssköterskan som skulle ta bort dem. Ett regnbågsfärgat blåmärke pryder min mage. Där det andra födelsemärket suttit, precis där sportbhn skavt i helgen så hade såret gått upp igen så det blir till att tejpa, tejpa, tejpa.

2 veckor sedan operationen

Hon skällde lite på mig och till nästa gång så skall jag nog följa läkarnas ordinationer, oavsett vad det rör sig om.  Fan vad man (jag) är korkad som inte gjort det. Och jag börjar onekligen att fundera över det här emd skador, det hände ju en del i helgen under bootcampet..
Det gäller att vi är rädda om varandra och oss själva, våra kroppar är de enda kroppar som vi har och hur det än är så går de sönder. Jag tror att det är viktigt att vi börjar lyssna på våra kroppar ännu mer än vad vi gör idag, i synnerhet på tracken, det är när vi blir trötta och ofokuserade som de smyger sig på, det är när vi pressar oss själva lite väl mycket som det slår fel och vi bryter ben, sträcker senor, får knäna ur led. Men det är en hårfin skillnad där, för när vi pressar oss, det är också då som vi utvecklas som idrottskvinnor, tänjer våra gränser, bygger muskler. Utvecklas. Fan, det är ingen lätt balansgång alls.