Post festival

Lite deprimerad och mycket blåslagen det är jag det. Som så ofta efter stora derbyevent och festivaler infinner den sig: post- känslan. Tomheten, deppigheten, det där svarta hålet i bröstet som kommer dels från för lite sömn, för mycket fysisk ansträngning, eventuella mängder alkohol och för lite mat och dels från den där faktiska tomheten. Kontrasten av att ha omgetts av hög musik, hundratals människor och många nära och kära under de senaste dygnen. Det är ungefär där jag är nu. Men ja..

Jag håller på att repa mig. Jag är okej. Tre dagar fyllda av boutande och att organisera SROC har sugit ut all kraft jag hade kvar. Idag har jag bara njutit av att hänga med Lilla W och försökt röra mig så lite som möjligt. Ingen insanity workout, ingen löpning, inget rullande bara häng i finaste koloniträdgården och bearbetande av helgens bouts.

Jag må vara blåslagen och trasig här och var men en sak är säker: lilla w ger mig mängder av energi och kolonin är som balsam dör själen och sist men inte minst så har jag aldrig någonsin innan varit så stolt över mitt lag, min liga. Det vi åstadkommer tillsammans är fantastiskt vad vi gör är att skriva historia.