Imorse fick jag ett leende, om Än litet - det första sedan i onsdags kväll. De senaste nätternas sovposition för lille herr W. Det börjar ta ut sin rätt på mig - värk i hela kroppen, teötthetsdimma och en halvt genombiten bröstvårta till följd av att jag tänkte att lite amnig kunde lindra hans panik. Att sitta i skolan och skriva förberedelser inför litteraturseminarium känns rätt soft trots allt..
2 kommentarer:
Energikrävande till tusen och känslofyllt som satan när man har en sjuk liten.. Lille W har tur som har en mamma som du.. Av allt jag läser i din blogg kan jag inte annat än imponeras av att du verkar så stark och ger din son allt det bästa!
Ett leende, så underbart att höra!
Skicka en kommentar