Besöket på förskolan.

Okej, jag var inte jättepeppad när jag skrev förmiddagens inlägg om förskolebesöket, det är jag den första att erkänna men på väg dit så ändrade jag faktiskt uppfattning. Jag peppade upp mig och tänkte på hur bra det kommer att bli för W, hänga med andra ungar, utbildad personal och allt det där och när jag hittade huset med en jättestor och vacker gård så kände jag mig riktigt väl till mods. Fina, ljusa lokaler skymtade inanför fönsterrutorna och glada barn på gården. Fy fan vad fint tänkte jag och tog ett kliv in genom grinden. 

Avdelningen och den personal som stämt träff med mig klockan tio var inte längre där, de hade gått på promenad så jag satte mig ner och väntade, alla som jobbat i skolan och förskolans värld vet hur stressigt det kan vara om dagarna, hur lätt det är att glömma bort ett möte och att barnen alltid måste gå först. Inga problem. Efter många om och men så hittade jag rätt, en pedagog som jag tidigare pratat i telefon med och som skulle kunna svara på mina frågor. Perfekt tänkte jag. Stora fina lokaler, mycket inbjudande och fina leksaker. W tog för sig och utforskade och jag kände mig lugnare. Tills dess att vi började prata.

Jag frågar om antal barn i gruppen och ålder, personaltäthet och om maten. Stora barngrupper, 22-25 barn på två barnskötare, en pedagog och ibland en förskollärare. Halvfabrikat. Enligt kommunens hemsida så är det en Reggio Emiliainspirerad förskola och jag kan inte låta bli att fråga vad som menas med det. Jag möts av en fågelholk. Hur menar du? Ja, vi skall få gå på kurs till hösten. Själv tänker jag att att det är snicksnack, att man alltid bör se barnens potential istället för deras brister. Det finns ingen metod för Reggio Emilias arbetssätt och synsätt. ”Det är ett tänkande som har vuxit ur en djupt demokratisk syn på människan och där kommunikationen är livsavgörande.. det som är intressant är inte en pedagogisk metod utan det är barnet. Barnet är subjektet, inte metoden”  (Jonstoij & Tolgraven)  Reggio Emilia-inspirerat arbete tenderar att framställas som kvalitativt överordnat den verksamhet som arbetar efter den "vanliga" läroplanens intentioner, att man sätter en fin etikett/profil på förkolan för att ge den en högre kvalitet och så är inte fallet. Förskolans kvalitet kommer med professionella, medvetna och reflekterande förskollärare och pedagoger. Jag frågar efter verksamhetsplanen och hon säger att hon inte riktigt vet, hon vet inte om det finns någon sådan och jag säger att det tror jag nog. Jag skall få prata med någon annan, någon som vet säger hon och frågar om det är okej att vi går till lekplatsen där dom andra är. Givetvis säger jag och följer efter henne de där tvåhundrametrarna till en av Malmös finaste lekplatser. Och i ett hav av barn, föräldrar och personal från olika förskolor så ställer jag samma frågor om igen, jag förväntar mig andra svar men det kommer inga. Jag frågar lite försynt om förskoalns genusperspektiv och förskolläraren svarar "flickor är flickor och pojkar är pojkar". Jag känner hur en del av mig går sönder litegrann, jag blir så trött. Jag frågar om pedagogiska mål och arbetssätt, jag frågar om de har något miljötänk, hur de arbetar med värdegrundsfrågor och vid mina fötter står lilla W och hänger, nyfiken men reserverad inför alla nya ansikten. Ett litet barn kommer fram till honom, jag skulle tippa att barnet i fråga är 18-20 månader, däromkring och söker kontakt. W är nyfiken och de läser uppenbart av varandra. Samspelar. Tar på varandra och möts där mitt bland alla barn.  Fan vad fint tänker jag och i samma ögonblick blir W skrämd av någonting och börjar gråta. Pedagogen som jag står och pratar med ryter till, tar det lilla barnet i armen och skakar det. Ryar "gå härifrån du bara stör och nu fick du den lilla pojken att börja gråta."  Vi vänder den vuxna ryggen,  går till barnet och fortsätter att trollbindas av mötet. Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om det timslånga mötet, saker som gör mig ännu säkrare på att det här inte är rätt plats för oss men jag orkar inte riktigt.

Jag tänker att det inte är lönt att boka ett nytt möte, jag tror ändå inte att jag får svar på några frågor och jag vet att W aldrig kommer att gå på den här förskolan. W och jag tackar för oss och det är med tunga steg jag går från parken. Hur fan skall jag lösa detta nu. Jag orkar inte en termin till utan barnomsorg. Jag gör fan inte det.