Periodare?

Jag har funderat på en grej. Det här med mat, vad vi gillar och inte gillar, hur vi äter och inte äter. Det är så himla spännande. Ungen är redan mycket bestämd gällande vad han vill äta eller inte äta. Om jag frågar honom vad han vill ha till mat så svarar han olika saker beroende på dagsformen och humöret. Det är också de saker han själv valt som han nästan uteslutande käkar upp..  I morse ratades vällingen till förmån för en smoothie med kiwi, blåbär och banan. Igår innan han somnade blev det två flaskor välling och ingen macka. Sist vi var på restaurang så frågade jag om han ville ha pasta eller lax, första svaret blev pasta men efter ett litet tag så ryckte han mig i armen och sa lax. Njä tänkte jag, du vill nog ha pasta, det brukar du gilla men mormor var smart och beställde en tallrik av varje rätt och mycket riktigt. När maten kom ut så vägrade lilla W att ens titta åt pastatallriken. Lax! Deklarerade han högt. Nomnomnom. Tji fick jag.  '

Själv är jag en en riktig periodare när det gäller mat. I dagar, veckor och till och med månader så kan jag hänga upp mig på saker jag är sugen på och då käkar jag det ofta och mycket. Annars är jag ofta helt utan aptit. Under graviditeten med lilla W hade jag så sjukt många olika cravings att hälften kunde ha varit nog. Julmust light, clementiner, lussebullar mitt i sommaren, jordgubbar och ingefära. Helt okej. Andra, mindre godtagbara saker som lösgodis med gelatin, daim och sourcream and onionchips pockade också på uppmärksamhet. Inte okej och inte någonting jag föll för heller (såklart). Tror ni att vi blir sugna på det som våra kroppar behöver? Eller handlar det enbart om ett psykiskt begär? Hur förhåller ni er till era barns (rimliga) önskningar när det kommer till mat?