Jag heter därför är jag?

Jag har på sista tiden diskuterat det här med namn i allmänhet och namnval till ens avkommor i synnerhet med ett par olika vänner. Vi har pratat om namn vi gillar, namn vi avskyr och namn som får oss att vilja skratta. Är det inte märkligt det här med namn? Hur viktiga de är, inte minst för de blivande föräldrarna under graviditeten, att sitta och spåna, vänta, fantisera? För att inte tala om vikten av namnet sen när ungen väl är ute. Det här är X, inte A, B, C eller D, X. Under hela vår livstid (nåja, i de flesta fall om vi inte väljer att byta..) så skall vi dras med det där namnet som våra föräldrar så omsorgsfullt en gång valde ut till oss. Vi kommer att bli dömda, kategoriserade, och jämförda utifrån våra namn. När jag läser ett namn så får jag ofta en bild i mitt huvud av hur personen ser ut, en bild som skapas av min fantasi, mina förutfattade meningar och av mina tidigare erfarenheter av människor med just det namnet. Det är märkligt, en del personer tycks aldrig växa in  sina namn, känna sig bekväma, andra är namnet personifierat. Jag gillar ovanliga namn, spännande namn. Namn med en historia.

På sista tiden har jag ofta fått frågan vad lilla W egentligen står för. När vi presenterar oss så säger folk ofta vad sa du, sa du? Det står för Warjas och lilla W är ensam om namnet, i alla fall i Sverige.

Var namnet kommer ifrån? Ja det har vi hittat på.  När vi väntade lilla W så funderade vi mycket kring namn och vi hade väldigt svårt att enas. Inte kunde vi döpa ungen till ditten eller datten. En gång i tiden hade jag en gammal avskyvärd lärare  som hette så, hens katt hette det, nej, jag avskyr det, det och det namnet för att mina gamla mobbare hette just så. Nä, om ungen heter det kommer hen garanterat att bli retad. Det låter som en gammal rälig gubbe, nej, min kompis unge heter så. Sådär höll vi på i evigheter, vi skrev listor som vi jämförde, strök över och reviderade tills det tillslut inte fanns ett enda namn vi kunde enas om förutom. Andranamn, ja, ett par, men inga tilltalsnamn. Ingenting kändes rätt och vi la ner det här med namn. Det löser sig när vi träffar krabaten tänkte vi och kände att det var lugnt. Men i början av slutet av graviditeten så kände vi att vi gärna ville ha ett par namn på förslag och kom helt enkelt fram till att om vi inte hittar ett namn vi gillar så får vi väl helt enkelt sätta ihop ett. Både jag och H gillar namnet Varg och vad det står för men tycker att det låter alltför hårt, dessutom finns det en och annan otrevlig Varg i Malmös historia som jag inte gärna vill förknippa min unge med. Den tyska motsvarigheten? Wolfgang? Nätack, det kunde vi i alla fall ensas om ganska så fort. Men om vi skulle ta och ändra Varg då? Ja sagt och gjort. Vi gjorde namnet mjukare och ändrade stavningen så att det blir samma uttal i både Tyskland och Sverige också lade vi till ett W, min favoritbokstav i det svenska alfabetet.

Hittills har vi bara fått positiva reaktioner på namnet och jag måste säga att trots att det kändes klockrent så fort jag fick upp den där kladdiga lilla krabaten på magen så sitter det bättre och bättre för varje dag som går. Hur tänker du om namn?