Pricken och jag

När jag och H kom hem från Paris och återsåg lilla W frågade vi mamma lite skämtsamt om några prickar i pannan. Är det där vattenkoppor sa vi och mamma skrattade, nej bara myggbett. Två dagar senare hade de där myggbetten inte bara fördubblats, utan förökat sig bra mycket mer.. Myggbett? Nä, vattenkoppor. Det var inte riktigt såhär vi tänkt fira den sista semesterveckan men saker och ting går ju inte riktigt som planerat alla gånger och ja, ju tidigare desto bättre. Det enda positiva är att han verkar ha kommit ganska så lindrigt undan ändå, lite feber, inte prickar precis överallt och ändå ett ganska gott humör..

Det här med sjuka barn är fan inte lätt. Jag tycker överlag att föräldraskapet har varit bra mycket lättare än vad jag föreställde mig under graviditeten. Alla vaknätter, tandsprickning, det begynnande trotset, allt går som en dans. Utom när lilla W är sjuk. Jag har så jävla svårt för känslan av maktlösheten sjukdomen för med sig. Att jag inte kan göra någonting för att underlätta tillvaron (det gör jag med alvedon, medicin etc. men han förstår inte riktigt det ännu). Ibland när jag inte kan sova ligger jag i sängen och surfar med iphonen, alltför ofta så hamnar jag på familjelivs forum. Forumet är något av det värsta jag sett på många plan. Trasiga, ensamma, ängsliga människor som vältrar sig i sin egen och andras olycka, ångest och oro. Det brukar resultera i att jag ligger vaken ännu längre och låter tankarna vandra, begrundar människors öden.. Vid ett fåtal tillfällen så snuddar tanken vid död och allvarlig sjukdom och jag blir helt kall i magen och känner hur hjärtat liksom krymper ett par milimetrar. Låt det aldrig hända oss rabblar jag och sen någon timme senare kommer sömnen.