Så var det det här med det kompensatoriska förhållningssättet som både jag och H brinner lite extra för ser som en ren självklarhet. Sen den dagen vi berättade för omvärlden om att W befann sig i min mage (och var dumma nog att berätta kön) så har människor i vår omgivning tvingat in lilla W i en ruggigt könssterotypisk mall, om sanningen skall fram så tror jag inte att det gått en enda dag sedan w föddess om jag inte tvingat mig själv att vända mig inåt, räkna till tio och lugna ner mig lite innan jag klarat av att möta märkliga kommentarer. "Vilka sparkar, det kommer att bli en fotbollsspelare av rang!", "Vilka ögonfransar, som du kommer att kunna flörta med tjejerna. En riktig liten tjejtjusare och hjärtekrossare.. har han ärvt det av pappa eller..?"
W blir bemött könsstereotypiskt av mer eller mindre hela det samhälle som vi lever i och jag ser det som min plikt som förälder att balansera det. Jag bemöter W ur ett genusmedvetet perspektiv som utgår från Ws behov men väljer att tona ner typiskt grabbiga saker. Leksakerna är precis som kläderna könsneutrala. Precis som Mandragora fått uppleva kan en del släktingar och vänner ha svårt att ta in det här med könsneutrala kläder.. vår lösning på det hela blir att stå och sälja på barnloppisen. Vi pratar inte om flickor och pojkar, vi pratar om individer och om barn.. Generellt sett är det så att flickor och pojkars traditionella lekmönster skiljer sig markant åt. Pojkar tenderar att röra sig mycket i leken, att vara eller utse ledare, prestera, tävla, bygga medans flickor ofta har ett fåtal ´förtroliga´relationer som de ansvarar för. "Flickor kan inte leka tre". För att motverka dessa roller behöver barnen få träna på och stärka de förmågor som de är sämre på. Köns kompensatorisk pedagogik är kortfattat att ge flickor och pojkar samma möjligheter att utvecklas och inte låta dem begränsas av heteronormativa, traditionella mönster och strukturer. Läsa mer omkompensatorisk pedagogik kan du göra här.
Också slutligen ett sista boktips, oavsett om du är förälder eller ej tycker jag att du skall kolla upp boken 100 möjligheter istället för 2 som tar upp klassiska genusfäller i vardagen på ett lättsmält och jävligt roligt sätt. "När och hur könas barn och görs till flickor och pojkar? Och hur påverkar det barnens handlingsutrymme, identitet och självkänsla?". Kom igen, låna den på bibblan, jag kan inte tänka mig en bättre sommarläsning.
5 kommentarer:
Fast du, det där med fotbollspelare... det svenska fotbollslandslag som är framgångsrikast har inte jättemånga killar med i laget.
Just wanted to mention that.
Jag vet att det är en kommentar som sällan ges åt töser, men det är ändå något jag vill framhålla - fotbollsspelare finns av alla möjliga kön.
Det är intressant och skrämmande när man upptäcker hur mycket könsnormer styr oss. Framförallt när det gäller vuxnas förhållningssätt till barn.
Jag har fått frågan flera gånger om min son är en flicka eller pojke. För att inte tala om nu den senaste tiden - han har nämligen rätt så långt hår - då tar många för givet att det är en flicka. Eller också frågar de NÄR vi (jag och pappan) ska klippa hans hår, för "så kan ju inte en pojke se ut". Jag blir så irriterad, sitter verkligen könet i håret? Vad är det som provocerar att min son har långt hår?
Curiousheaten, det finns kvinnliga hjärterkossare med långa ögonfransar också, det var inte riktigt det jag menade.. kanske uttryckte jag mig märkligt?
Däremot så handlar det ju om omvärldens förhållningssätt i grunden. De gånger folk trott att w varit en flicka har vi fått höra kommentarer som "du kommer att charma många killar med de där ögonfransarna" och "vilka vackra ögonfransar, det är bara att hoppas på att du får behålla dem i vuxen ålder."
Mia, just håret är intressant. Enda anledningen till att W har kort hår är praktisk - jag orkar inte kamma honom och än så länge kan han inte göra det själv..
Hur resonerar du själv? Varför tror du att det provocerar så?
Eftersom min son - än så länge - älskar att duscha och bada håret finns det inga problem med att hålla det rent och fräscht. Jag tycker helt enkelt att långt hår är fint/snyggt/sött, oavsett om det gäller en flicka eller pojke. Dessutom känns det lättare att i framtiden klippa topparna på lite längre hår än att klippa en kort frisyr om man nu inte besöker frisören det vill säga...
Det är väl helt enkelt normerna som spökar och provocerar, att man bara "ska" kunna se om det är en flicka eller pojke utifrån utseendet på kläder och/eller i detta fallet frisyren.
Skicka en kommentar