Just det, vi ammar inte längre. Det känns lite tomt, vemodigt och konstigt men framförallt så jävla skönt. Eller nä, äh jag vet inte. Jag är ganska kluven.. Men i alla fall.. här kommer den, historien om när och hur vi slutade att amma, typ.
Ända sedan innan lilla w föddes så visste jag att jag ville amma, att det kunde bli lite jobbigt i början hade jag läst om och att det kunde ta ett tag innan amningen fungerade felfritt och allt sånt där, det visste ju jag för det hade jag löst om. Jo tjena, jag kunde aldrig i hela mitt liv föreställa mig att det kunde göra så ont. Första tiden var ett rent helvete med blödande sår, torsk och svampinfektioner som gick in i mjölkhåmgarna, för att inte tala om mjölkstockningen. Varför jag inte la ner amningen? Därför att jag tror att amningen är det absolut bästa för barnet i nästan alla lägen och bär man satt ett barn till världen så gör man (läs jag) det bästa möjliga för detta liv. Så av samma anledning som jag varken rökte eller drack under graviditeten så ville jag amma. Dessutom är jag lat och att flaskmata verkar vara så sjukt jobbigt. Det skall steriliseras nappar hit, flaskor dit, prövas ut ersättning och kokas vatten. I kid you not. Därför ammade vi. Mycket och länge, jag kan i ärlighetens namn inte komma på ett ställe där jag befunnit mig under de sista 19 månaderna där det inte har ammats. Jag tror på fri amning och på att vara lyhörd inför barnets signaler. Lilla W har fått snutta sig igenom nätterna I vad som känns som en mindre evighet. Visst har det varit jobbigt men jag tror att det har varit värt varenda sekund. I mars i år satte vi som mål att han skulle vara amningsfri i december 2011, inte så mycket för att han snart fyller två då, utan mer för att det är då jag skall till Toronto och spela roller derby VM. Att lämna H och lilla W under tio dagar känns rätt jobbigt som det är, att inte ha avslutat amningen innan dess känns inte rätt avrken för mig eller H. Det finns som jag ser det bara en enda nackdel med att amma/ erbjuda bröstet för snutt - det utklassar alla andra i omgivningen.. Samtidigt så ville vi egentligen inte lägga ner amningen innan inskolningen som sker nu i dagarna..
Men nåja. När vi var på derbyresa till Berlin i vintras höll mina bröst på att explodera. Jag pumpade och pumpade och pumpade. Alla träningar på mer än två timmar var rena tortyren och en can opener i ett mjölkstinnt bröst är inget jag ens önskar min värsta fiende.. När jag kom hem försökte vi trappa ner, ta bort mål för mål och snutt för snutt. Om sanningen skall fram gick det sådär. Jag var inte helt motiverad, pepp på långtidsamning som jag är, och lilla var absolut inte färdig. Tanken på att sluta amma gjorde mig ledsen och de kvällar/ nätter vi försökte utan slutade i kaos och katastrof. Men så hände det något. Jag började tröttna på att enbart vara ett par bröst och på att vara låst. man skulle nog kunna säga att jag blev rastlös. I slutet av maj kunde jag säga till lilla w nej, mamma vill inte just nu och han godtog det. När vi åkte till Paris för att spela mot Paris Roller Girls så visste jag att amningen var på väg att bli ett avslutat kapitel. Vi firade genom att dansa oss svettiga på trånga klubbar och derbytjejerna shottade bröstmjölk för glatta livet. När jag kom hem gasade jag ut amningen och nu har det varit slut på amma det i någon månad.
Om jag saknar det? Jaa..nej. Jag saknar mysfaktorn, att känna hur lill w tankar trygghet, att jag kunde sova (samsovning ftw!) länge på morgonen och att amma offentligt pch slå hål på gemene mans föreställningar om amning för det behövs verkligen. Jag saknar inte att känna mig som en mjölkko, amnings bhar och ömma bröstvårtor. Så är det med det.
5 kommentarer:
Fast det gör helvetes ont i början, fast inte riktigt lika andra gången, så tycker jag nog det svåraste är att sluta amma. Nån slags seperationsångest och mycket funderingar när det är rätt tid. För mig är det nog så med att just för att jag kämpat med det i början så känns det onödigt att sluta (förtidigt). Äh det är lite svårt bara, känner igen de dubbla känslorna.
Fint inlägg!! Jag ska också vägkant trappa ner med amningen nu och är nervös och lite rädd för hur det ska bli, hur det ska gå. Lycka till! Hoppas att vi snart får chansen att ses. Kram! / A
Ja, visst gör det ont tristessa! Åh vad ont det gör. Nåja det ger ju hopp om livet i alla fall.. du slår verkligen huvudet på spiken, så har det vrit för mig också "om jag har kämpat så här länge.." Ammar du? Hur länge? Jag är faktiskt blivit lite ledsen nu på sista tiden för att jag saknar det. Igår var vi ute på landet och lilla w lekte lite med kattungar, så diade dom mamman och han kommer till mig och säger amma, mamma, amma och kryper upp i famnen. Det var jobbigt.
LadyAngore: jag tror att det kommer att gå bra! Som jaförstått det så är det viktigt att man gör klart för barnet att man inte vill och att det är därför man slutar, att man verbaliserar ett stopp liksom.
Det hoppas jag med!
Men åh, ja såna stunder lär det kännas extra jobbigt att ha slutat. Jag ammar lite smått nu, det är på väg att ta slut och det har inte varat i ett år ännu riktigt. Första barnet var det längre tid, så det känns oväntat att det blir innan 1 års dagen. och sen vet jag inte om det blir fler barn och då blir det ju aldrig mer..så tomt att tänka så.
Skicka en kommentar