onsdag, september 07, 2011

verkligheten, lite som en knytnäve i plytet

Just nu känns den så, verkligheten. Som en jävla käftsmäll rakt i ansiktet.

 H har varit hemma i nästan två hela månader och vi båda har ignorerat att han skall dra iväg och jobba i början av september. Det är en evighet tills dess har vi sagt och skrattat. Eller hur, i övermorgon drar han och blir borta i fem hela veckor och om sanningen skall fram så vet jag inte riktigt hur jag skall klara det den här gången. Jag vet, jag säger alltid så och varje gång så går det ju. Men den där känslan av att allting är övermäktigt är inte rolig och helt seriöst så vet jag inte riktigt hur det skall gå till den här gången. Jag lämnar en gråtande lilla W på förskolan varje morgon, försöker hålla tillbaka mina tårar och säger att det är okej, att jag förstår att han är ledsen och att jag lovar att hämta. Jag går hem eller till biblioteket och försöker att fokusera på den där uppsatsen men känner att det inte riktigt fungerar. Jag borde skriva om identitetsskapande i förskolan tills dess att fingrarna blöder men jag kommer aldrig riktigt dit. Jag funderar på om det inte är så att jag klarar av att ha lilla w hemma en termin till, kanske är det bättre så? Jag tänker på derbyn, på alla mål och måsten. Hur jag skall hinna med att träna fyra dagar i veckan när jag inte har tid att sitta ner och andas, på styrelsearbetet som blir lidande, mitt krympande sociala kontaktnät (det utanför derbyn) som bara krymper och krymper för att jag aldrig hinner ses. Jag tänker på höststormar och kyla och redan nu så vill jag bara lägga mig ner för jag orkar inte mer. Men det gör jag inte. Jag skriver en sida till i projektskissen och tänker att snart, snart måste jag äta lunch för att hinna med alla måsten innan kvällens träning.

5 kommentarer:

Kusin sa...

Här kommer en styrkekram till dig. Vet hur du känner det att lämna ett skrikande barn, har haft likadant h-vete med mina, jag vet det hjälper inte dig men kan bara säga att jag vet vad du går igenom. Kram kusin

Nancy sa...

Ouch fem veckor. Vad jobbar han med?
Men massor av pepp till dig, you can do it! :)

Swede Hurt sa...

efter Berlin så blir det lite lugnare med träningar ju!

Alotta Riot sa...

Tack kusin. Jag vet också att det går över men ibland ser man inte riktigt ljuset i tunneln.

Nancy, han bygger scener/specialgrejer runt om i europa. Just nu så skall han för tredje gången skruva upp Pavillion 21, ett portabelt operahus. här har du en bild http://farm7.static.flickr.com/6086/6058911738_c1461e798f.jpg

Swede, jag vet, jag vet! Träningarna i sig är inte det jobbiga. det är allt pusslande runtomkring. Stressen över att inte veta om jag kan träna eller ej är jobbig - själva träningen älskar jag.

LadyAngore sa...

Kram!
Och du, jag är alltid fin vän även om tid till fika och pratglada stunder inte hinns med så ofta!