Fresh Meat Practice

Var och smygtittade på  fresh meat träningen igår och jag måste säga att jag gillar det jag såg. Så många tjejer, alla mer eller mindre taggade och med ett jävlar anamma som får mig att le inombords.

Det är inte alls längesedan jag själv var fresh meat, ett år ungefär är det sedan jag snörde på mig mormorsskatesen som jag lånat och försökte att hänga med på den första roller derbyträningen.. det gick inte bra alls om sanningen skall fram men skam den som ger sig. Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle lära mig att spela roller derby, kosta vad det kosta ville. Och nog har det kostat alltid. Blod, svett, tårar och en jävla massa tidspusslande. Gamla intressen och hobbies har fått ge vika till förmån för träningar, lagmöten och taktiksnack. Jag har intervjuat en oändlig radda med barnvakter för att kunna träna när H inte är hemma, min mamma har vart (är) en stor räddare i nöden och inte en enda gång under den här perioden så har jag tvivlat på att det finns en annan väg att gå. Jag vet att näst efter min familj så är derbyn det som betyder mest, det som får mig att må bra och som gör mig till en bättre människa. Jag blir glad av att se så många nya tjejer på träningarna och jag hoppas att de allra flesta av dem skall ta sig igenom introduktionsperioden och bli aktiva åkare i Crime City för en roller derby förening behöver nytt blod och jag försöker att komma ihåg hur det kändes när allting var sådär nytt, läskigt och obegripligt och jag tror att jag lyckas med det. Man kan lära sig mycket med hjälp av ödmjukhet och personkännedom. Ett år har jag spelat roller derby, i mars i år spelade jag min första bout och snart så börjar det bli dags att fokusera på VM i Toronto till hundra tio procent. Jag har också fått äran att utses till tränare i Crime City, någonting som betyder väldigt mycket för mig. Jag kan bara konstatera att saker och ting går fort inom derbyn, det är en sport som för tillfället utvecklas med en sådan kraft och intensitet att jag nästan kan bli lite åksjuk när jag tänker på det.

Inför Team Sweden uttagningarna i år så gav jag och Fenix varandra ett löfte. Om vi kom med så skulle vi fira genom att dricka skumpa ur de rullor som vi turades om att använda under begynnelsen av våra derykarriärer. Och det gjorde vi. Det smakade värre än någonting annat jag druckit i hela mitt liv och trots att det är några veckor sedan vi gjorde det så får jag fortfarnde gåshud när jag tänker på det, dessutom klöks jag och sist jag skulle dricka bubbel efter double headerboutet så höll det på att gå riktigt illa. Jaja, här kommer i alla fall filmerna.

Jag har sagt det tidigare och jag kommer att säga det hundra gånger till: jag tror att alla kan bli bra derbyspelare, det krävs bara en stor portion mod, vilja och olika mycket uppoffringar från person till person, men vill man så kan man.